Stadsteatern väsnas mycket för ingenting

Jens Peterson

För mycket spex i seg föreställning

helskärm

De sätter upp musikalen ”Blodsbröder”.

Men verkar inte tro att den håller.

Så de lägger till en massa onödigt.

En kvinna i arbetarklassen har sju barn när hon får veta att hon är gravid med tvillingar. Hon är städerska hos en barnlös rik kvinna som övertalar henne att skänka bort den ena pojken. De två gossarna möts i olika åldrar och blir vänner.

Uppskruvad skolteater

Det är en melodram om klass.

Willy Russell (”Timmarna med Rita”, ”Shirley Valentine”) skriver med hjärtat till vänster, med humor och passion. Det saknas i den här sega uppsättningen.

Jag har sett ”Blods­bröder” på flera vis, både i Sverige och England. Men Stockholms stadsteater är först med att spela den som uppskruvad skolteater. Ängsliga för att något ska tas på allvar och de slänger in saker som distraherar. Folk som djur, här finns orimligt många kossor, och rollfigurer som säger att de nu spelar någon annan.

Första akten har ett långt parti där huvudpersonerna är sjuåringar. Vuxna som spelar barn på ett vis som får ”Fem myror …” att framstå som ett lågmält kammarspel av Tjechov.

Mycket skjutande

Mycket är hysteriskt. Det rika föräldraparet är en gubbe i hög hatt med en hustru som märkligt fått en östeuropeisk brytning.

Jennifer Brown som arbetarklassmamman är föreställningens trygga centrum. Runt henne är det för mycket spex. Först mot slutet blir det allvar som litar på originalet.

Då har vi fått märklig­heter som att Niklas ”Cue” Hjulström (berättaren) sjunger sin svenska hit ”Burnin”.

Och mycket skjutande på scen.

Det väsnas, men är lösa skott. Mycket lösa.