Ni röstade fel, Sverige!

”Finns det verkligen så många smyghårdrockare?”

Okej, svenska folket, nu måste jag prata lite med er.

Det fanns två låtar som stod ut i kvällens deltävling.

En av dem skickade ni till Globen och en av dem kom med i andra chansen och kan alltså knipa en finalplats, den också.

Jag vet att jag egentligen borde vara tacksam för det här, för av tradition röstar ju folk alltid fram så dåliga låtar, ja det är ju FEL LÅT VANN till sist ändå varenda år, det vet jag ju. Och den här omgången var inget undantag.

För Amy Diamond i final? Visst, jag kan fatta att hon kan plocka några sympatipoäng på att hon är ung och söt, men låten, den var faktiskt inget vidare. Kan ni ärligt säga att ni skulle ha röstat på den ifall det istället varit de där postorderkatalogaktiga Velvet-brudarna med vindmaskin som framfört den? Det tror faktiskt inte jag. Och inte blir det bättre av att Amy sjunger med bebisröst heller. Usch.

Sedan vill jag prata med er om ”Line Of Fire”, den där hårdrockslåten med E-type och pudelmännen. Den gick vidare till andra chansen, och jag försöker föreställa mig vem som kan ha röstat på den, men min fantasi räcker inte till. För inte kan jag tänka mig att det sitter SÅ många smyghårdrockare och kollar. Kanske var det de där fyrverkerierna som avgjorde, kanske kände svenska folket att det vore härligt om vi kunde få en liten repris på det där, det är ju så häftigt när det smäller och sprakar och E-type springer runt och viftar med sitt långa hår. Och ja. Det är ju era tv-licens-pengar så jag antar att jag inte kan säga nåt.

Nu till det jag tycker var bra. ”I Love Europe” gick till final, och det var helt helt rätt, det. Så himla catchy låt även om Ingela Pling Forsman borde få smäll på fingrarna för den usla texten. I love Europe, liksom, vad i helvete? Christer Sjögren bjussar verkligen på sig själv, eller så är han seriös, det utesluter jag inte, men det gör ju bara låten ännu roligare i sådana fall.

Och så det bästa. Suzzie Tappers ”Visst finns mirakel”. Vilken underbar låt! Vilken känsla! Jag satt där helt rörd och blinkade bort tårarna, och det tror jag inte att jag var ensam om. ”Visst finns mirakel” förtjänade verkligen en finalplats, inte bara en futtig andra-chansare.

Ni röstade okej, det kunde ju ha varit värre. Men det är ändå är en obehaglig vetskap att det runtom i hela landet sitter människor med osäkrade telefontryckarfingrar och svajig smak.

Därför: Kamma till er lite så ses vi nästa lördag.