Gunnel Lindblom, 86, om Ingmar Bergman och #metoo: ”Han hade väl fått på käften”

Jan-Olov Andersson

Gunnel Lindblom, 86, fick på söndagen Stockholms filmfestivals Achievement award, för sin långa framstående karriär inom svensk film.

– Det kan betyda bragd, gärning eller något sådant där. Någon får väl förklara exakt vad de menar. Men de måste väl tycka att jag är bra, säger hon och skrattar.

Att hon är bra, det är ju en objektiv sanning. Ett 60-tal film- och tv-roller. Ett antal filmer som regissör. Minst lika mycket på teatern, både som skådespelerska och regissör. Hon fick Hedersguldbaggen 2001. Tidigare i år kom en dokumentärfilm om henne. Gunnel Lindblom är en av alla tiders största inom svensk film och teater. Punkt slut.

Hon, som ett antal andra betydande svenska skådespelerskor, blev känd via Ingmar Bergmans (1918-2007) filmer. ”Det sjunde inseglet”, ”Smultronstället”, ”Jungfrukällan”, ”Nattvardsgästerna”, ”Tystnaden” – fem klassiska filmer från åren 1957-1963.

– Jag hade ju haft stora roller både på teatern och i några filmer, man vet aldrig vad som hade hänt annars, men det är klart att han har betytt mycket för karriären. Jag gjorde ju mycket med honom på teatern också. Han hade en otroligt stark period i Malmö när jag var där på 1950-talet.

Jag kommer direkt från en presskonferens med #tystnadtagning till vårt möte på ett hotellfik på Östermalm i Stockholm. Så vi pratar lite om hur Bergman hade landat i dagens #metoo-debatter.

– Herregud, då hade han väl fått på käften, kanske. Han var ju macho. Väldigt domderande, orkade inte diskuterade så mycket. Men han intresserade sig för skådespelare på ett genuint sätt som ingen annan regissör jag har träffat.

– Och han var inte den närgångna typen. Han skulle ju inte ha blivit beskylld för något tafsande.

Han blev ihop med många av sina stjärnor, men inte dig..?

– Nej. Det var snarare så att han förde ihop mig med min blivande man, Sture Helander (1918-1994). Sture var hans läkare.

Når Gunnel Lindblom återvände till Dramaten och Stockholm på 1960-talet, ville hon hellre regissera. Hon var trött på sig själv som skådespelerska.

– Jag var väldigt inspirerad av Mai Zetterling (1925-1994) efter att ha varit med i två av hennes filmer. Det var tankeväckande, det fanns just inga andra kvinnliga förebilder.

Men med filmer som ”Paradistorg”, ”Sally och friheten” och ”Sanna kvinnor” blev väl du sedan också en stark förebild?

– Det vet jag inte. Jag har ju inte gjort några fyrverkerier eller krumbukter. Kanske på så sätt att det blev kvinnoberättelser, säger hon ödmjukt.

Gunnel Lindblom om…

…sin bästa Bergman-film:
– Jag tycker om dem allihop. Men ”Tystnaden” betydde väl mest för mig. Spännande film och den mest intressanta rollen.

…senaste Dramaten-rollen ”Oidipus/Antigone”:
– Jag känner att det är nog det sista jag gör på scenen. Jag vet inte om jag längre klarar av att lära mig långa läxor. Det är orättvist här i världen, Marie Göranzon skulle kunna lära sig telefonkatalogen (skratt).

…senaste filmrollen, mot Sven-Bertil Taube i novellfilmen ”Möte om eftermiddagen”:
– Synd att den bara är 45 minuter, jag hade gärna sett att den visats på bio. Jag fick pris för den i Makedonien. Och film kan jag fortsätta göra.