Låt Riksbanken sköta sitt jobb!

Lena Mellin: Inte politikernas sak att kräva sänkt ränta

Det får vara någon måtta.

För ett halvår sedan, inför EMU-omröstningen, älskade ledande politiker fria och självständiga räntebeslut.

Nu hatar de dem.

Om två veckor träffas Riksbankens sex direktörer för att fatta beslut om den svenska styrräntan. Ska den sänkas eller ligga kvar på dagens nivå?

Råden haglar från det svenska etablissemanget. Så sent som i går upprepade näringsminister Leif Pagrotsky kraven på att banken ska sänka räntan.

Ekonomer tycker till

Men han är inte den ende.

Moderaternas chefsekonom, hans kolleger i LO och TCO, och statsminister Göran Persson är några av dem som kräver sänkt styrränta.

Sedan Sverige blev medlem i EU 1995 är Riksbanken fri och oberoende. Ledningen får inte ta emot instruktioner. Varken av politiker eller andra.

I höstas, före EMU-omröstningen, gillade det politiska Sverige den ordningen. Dispyten gällde om banken skulle ligga i Stockholm eller i Frankfurt. Och om den skulle ta hänsyn till si-

tuationen i hela EU eller bara i Sverige.

Men att banken skulle fatta fria och oberoende räntebeslut rådde det just då bedövande enighet kring.

Det gäller alltså inte längre. Företrädare för riksdag, regering och fackliga organisationer kräver unisont att Riksbankens ledning ändrar sig.

LO:s ekonomer har till och med krävt att riksdagen kallar in bankledningen för att ta reda på vad de har för avsikter. Den ende som låtit bli att plocka fram pekpinnen är finansminister Bosse Ringholm.

Märkliga krav

Extra märkliga är sänkningskraven från ja-sidan i folkomröstningen eftersom verkligheten bevisat att de hade rätt. Att behålla kronan ger högre ränta.

Den fria och oberoende Riksbanken har kommit fram till att 2,75 procents ränta är rätt för Sverige. Den lika fria storasystern i Frankfurt har landat på 2 procent.

Klåfingrighet är inte ovanligt i politikens värld. Inte att ändra sig heller. Räntekraven är ett färskt och tydligt bevis.

Motverkar sitt syfte

Men de är inte bara motsägelsefulla. Utan motverkar också sitt syfte.

Den riksbanksdirektör som vågar rösta för sänkt ränta den 5 februari löper stor risk att utmålas som böjlig.

En som trots instruktionerna inte vågar stå emot ministrarna och chefsekonomerna.

Kort sagt, sluta lägga näsan i blöt. Det är både motsägelsefullt och kontraproduktivt.

Lena Mellin