Våga vägra okynneskramas!

Terri slår ett slag för den gamla hederliga handskakningen

Jag är latino. I Spanien är jag van vid att alla pussar varandra på kinden, om det så är brorsans gamla jobbarkompis frus mamma som jag aldrig har sett.

Om du är osäker på hur du ska hälsa i Spanien är det lika bra att klämma till med en kindpuss. Det blir aldrig helfel. Det eviga pussandet kan tyckas vara närgånget, men det skapar i alla fall ingen förvirring kring vett och etikett.

I Sverige har vi haft en långsam förskjutning åt det kontinentala hållet och under framförallt det senaste decenniet har en puss- och kramkultur har börjat bre ut sig.

Plötsligt blir allt väldigt otydligt. Måste man krama sina kompisars kompisar som man har druckit en kaffe ihop med? Är jag stel om jag skakar hand med chefen på julfesten eller är jag överdrivet närgången om jag kindpussar honom?

Om jag kramar min nya kollega Lena när jag spontant råkar stöta ihop med henne på krogen – innebär det att jag har startat en ny hälsningstradition och vi måste börja pliktgodmorgonkramas på jobbet?

Att de nya vanorna skapar viss osäkerhet visar om inte annat tingsrättsdomen mot en kriminalinspektör. Storyn: En överförfriskad polis hälsar sin kollega med en blöt puss mitt på munnen. Han tycker att han hälsar på muslimers vis (?), hon tycker att han sextrakasserar, rätten menar att det är en något felplacerad men fullt laglig kindkyss.

Personligen tycker jag att han bara kunde ha hållit sig till en vanlig, tråkig handskakning. Hellre trist än ställd inför rätta.

Överhuvudtaget ska jag börja damma av handskakandet. Det var enklare innan den stora puss- och kramosäkerheten infann sig.

Våga vägra okynneskramas!