Finanskriser – lika gamla som pengar
Historien om den första finanskrisen
Publicerad 2022-06-01
Räntorna stiger och ekonomin bromsar in.
Olyckskorparna kraxar om en förestående recession eller till och med en ny finanskris.
Egentligen är det inget konstigt.
Sånt har plågat mänskligheten så länge det har funnits pengar.
Via Sacra i Rom var antikens Wall Street. Den tidens finansmän gick klädda i toga i stället för kostym. Men de ekonomiska spelreglerna var förvånansvärt lika dagens.
Det fanns en avancerad avtalsrätt och många av dagens bolagsformer användes redan då, bland annat aktiebolag.
Själva ekonomin var globaliserad, 1 900 år innan ordet ens var uppfunnet. Olivolja importerades från Spanien, vin från Frankrike, spannmål från Egypten och tyger från Syrien.
Bland storbanken Settius kunder fanns bland annat ett rederi i Egypten och en ansedd purpurfärgstillverkare från Syrien, den senare hade sin tillverkning utspridd på flera platser i riket.
Ingen insättningsgaranti
Bankerna fungerade av allt att döma på ungefär samma sätt som idag. Man kunde sätta in pengar mot ränta och låna pengar mot ränta, vanligtvis med fast egendom som säkerhet.
Men insättningsgarantin var ännu inte uppfunnen. Då som nu fick de flesta banker problem om alla kunder plötsligt ville ta ut sina pengar samtidigt.
Och det var precis vad som hände år 33, för övrigt samma år som den 37-årige upprorsmakaren Jesus korsfästes i den romerska provinsen Judeen.
Att det hela faktiskt har hänt vet man eftersom kraschen har skildrats av flera samtida historieskildrare. Hela förloppet har långt senare beskrivits i detalj av den amerikanske historikern William Stearns Davis i boken ”The influence of wealth in imperial Rome”, publicerad 1910.
Kraftigt handelsunderskott
Upptakten började flera decennier tidigare. Kejsar Augustus satsade enorma pengar på upprustning av rikets infrastruktur. Han köpte även loss en massa mark för att belöna de soldater som tjänstgjort i Roms legioner. För att bekosta allt detta ökade han myntproduktionen kraftigt.
Augustus ekonomiska politik ledde till att räntorna pressades ner från 12 till 4 procent. Det ledde till att Roms kapitalister och långivare började leta efter bättre affärsmöjligheter i andra delar av riket, utanför den italienska halvön.
Samtidigt flödade pengarna ut från Rom genom en omfattande import. I dag hade man sagt att Rom led av ett enormt handelsunderskott.
När Augustus dog år 14 efterträddes han av sin adoptivson Tiberius som kom att föra en betydligt sparsammare politik. Han lyckades till och med sänka skatten i vissa regioner. Under hans tid minskade även myntpräglingen kraftigt.
Med tiden blev det med andra ord ont om kontanter i Rom, samtidigt som en stor del av den ägande klassens tillgångar var investerade utanför den italienska halvön.
Skärpta krav utlöste krisen
Till slut var man tvungen att vidta åtgärder för att stoppa utflödet av pengar och samtidigt stimulera det tynande inhemska jordbruket.
Tiberius väckte liv i en bortglömd lag enligt vilken Roms senatorer, rikets verkliga elit, var tvungna att han minst en tredjedel av sin förmögenhet placerad i fast jordbruksmark på den italienska halvön. De som inte levde upp till kraven riskerade dryga böter. Senatorerna fick 18 månader på sig.
Då som nu sköt de flesta på problemet in i det sista. När senatorerna till slut började agera var de tvungna att snabbt plocka ut sina pengar från bankerna för att finansiera sina köp. Och det råkade sammanfalla med att Pettius på kort tid drabbats av flera stora förluster. Först hade det egyptiska rederiet Seuthe & Söner förlorat tre fullastade handelsfartyg i en storm på Mare Rostrum, Röda havet. Senare hade purpurfärgstillverkaren Malchus i Tyros tvingats i konkurs efter en strejk bland de anställda.
Skulle Pettius bank klara förlusterna och samtidigt kunna betala alla utestående fordringar?
Det gjorde den inte.
Paniken spred sig
När Pettius gick i konkurs spred sig oron bland senatorerna som plötsligt började få väldigt bråttom med att plocka ut sina pengar. Och när många kunder plötsligt ville ta ut alla sina pengar gick det som det brukar gå. Bankerna fick problem. Runt om i det väldiga riket började banker ställa in sina betalningar och gå i konkurs.
Nyheterna om krisen spreds på Via Sancta genom Acta Diurna, det nyhetsbrev som varje dag publicerades på Forum mitt i Rom.
Plötsligt drabbades hela den ägande samhällsklassen av full panik. Alla krävde sina pengar av bankerna.
Det blev en klassisk bankrusning. Inte bara i Rom utan i hela riket.
Det gick såklart åt helvete. Hela bankväsendet kraschade och domstolarna fylldes med stämningsansökningar och utmätningskrav riktade mot bankmännen.
Räddades av staten
Till slut tvingades Tiberius agera. Han lånade ut 100 miljoner sestertier från statskassan till de stora bankerna. Det motsvarar ungefär 10 miljarder kronor i dag. Pengarna skulle lånas ut till de mest desperata kunderna, räntefritt i tre år mot en säkerhet värd det dubbla beloppet.
Det hela slutade alltså med att staten fick ingripa och rädda bankerna.
Så även i det avseendet påminde antikens finansvärld om dagens.