Hellre en disktrasa än räkor i saltlake

Karin Ahlborg

Jag älskar räkor.

Men vad jag inte förstår är vad man ska med de färdigskalade i lake till.

Hellre tuggar jag på en saltad disktrasa.

De där underliga, svampiga krumelurerna som skvalpar i saltlake i små plasttråg och är märkt med ”räkor” – vad är det?

Inte har det någon likhet med de fasta, köttiga stjärtarna som man själv gräver fram under skalet på riktiga räkor.

Jag experimenterade hemma.

Jag skalade räkor och la dem i saltat citronvatten och väntade på att svampigheten skulle inträda.

Men icke.

Jag skalade fler räkor och frös in dem, tinade upp dem och tuggade.

Men de var fortfarande spänstiga och goda.

Så vad är det som görs med de färdigskalade som kan fördärva dem så totalt?

Så får jag svaret från branschen: de industriskalade räkorna tas in råa i fabriken, de kokas alltså inte färska ombord på båtarna. Nej, helst ska de ”mogna” till sig lite – det vill säga vara lite gamla – för att skalningen ska gå lättare. Sedan kokas de hastigt och lämpas av på ett band bestående av valsar som hugger tag i ett ben eller en skalflik och drar skalet av räkstjärten.

Därefter läggs de i saltlaken och fryses. Och tinas igen när de ska fyllas på burkar. Och ibland fryses de ännu en gång innan de tinas för att fraktas till butik.

Tror fan att det bara blir en mjuk gegga som nätt och jämnt håller ihop.

Det behöver inte vara så. De stora tillverkarna säljer färskskalade – alltså räkor som kokats och maskinskalats och lagts i lake utan frysningar och tiningar – men bara till restauranger och storhushåll.

Jag köpte en sådan storhushållsförpackning i går. Och absolut! Inte riktigt lika bra som de handskalade, som kostar därefter, men långt mycket bättre än de vi konsumenter kan köpa i affären. I storhushållsförpackning var den fina räkan billigare än den i den lilla burk wettexräkor jag köpte på Ica som jämförelse. Prisskillnaden borde inte bli fenomenalt stor.