Här ligger en gris begraven

Karin Ahlborg

Karin Alhlborg om priset på fläskkött

Det är något lurt med grisköttet.

Eller rättare sagt med priset på griskött.

Bonden får allt mindre betalt.

Men vi får betala allt mer.

Jag är ingen vän av staplar och kurvor.

Men i det här fallet får jag nog ta till en grafik.

Titta på linjen längst ner i diagrammet. Den som visserligen lite hackigt men ändå tydligt bär sig åt som en källartrapp - rakt ner i mörkret.

Och titta på den övre linjen som glatt pilar sig uppåt mot nya höjder.

Hyfsat gap

Den undre linjen visar hur mycket – eller allt mindre – grisuppfödarna får betalt för köttet.

Och den övre visar hur mycket mer vi får betala för maten.

Det är ett hyfsat gap mellan linjerna, eller hur?

Sanslöst

Faktum är att om man tittar lite noggrannare på den undre linjen så ser man att bonden får 24 procent mindre betalt för sin gris i dag än för 20 år sedan.

En fjärdedel mindre. I plånboken torde det vara ännu mindre kvar eftersom energi och foder har ökat under tiden.

Det är sanslöst.

Men så står vi också inför en rejäl fläskköttskris när allt fler väljer att knyppla gardiner eller nåt lönsammare än att föda upp grisar.

Det som retar mig är att andra skor sig på grisböndernas jobb.

Medan de tjänar mindre tjänar andra mer.

Största boven

Handeln är den största boven. Där vet man väl att vi svenskar gärna pröjsar extra för svenskt kött eftersom vi i vår enfald tror att det högre priset går till den där extra djuromsorgen vi har i Sverige.

Men så är det inte, danska grisuppfödare får nästan exakt lika mycket för sina grisar och anledningen till att vi får betala 79 eller 99 kronor för den fläskfilén medan den svenska kostar 149 eller 179 kronor beror bland annat på att handeln plockar åt sig mellanskillnaden.

Svinigt, tycker jag.