Öppenheten mot SD blir Kristerssons fall
Ulf Kristersson valdes i oktober 2017 till Moderatledare på Conventum i Örebro. Ombuden sken som små solar och partiet var enat kring en historisk högersväng. Nu skulle Moderaterna återigen bli en kraft att räkna med i svensk politik. "Stämningen präglades av ett slags lugn optimism som kan härledas till att moderatpartiets kärntrupper börjar känna botten under fötterna igen", analyserade Svenska Dagbladets obundet moderata ledarsida.
Kristersson ärvde ett valresultat på 23,3 procent, ett hjälpligt sammansvetsat parti, en enad Allians och en socialdemokrati på dekis. Bara några månader tidigare hade Stefan Löfvens populäraste minister, Anders Ygeman, med tveksamma argument tvingats bort från regeringen i Transportskandalen. Vägen till makten såg ut att ligga öppen och Kristersson antog rollen som den vuxne i rummet. Så vad var det som hände?
Kvicksand
Den optimistiska ”botten” Svenska Dagbladet skrev om visade sig bestå av kvicksand. I valet samlade Kristersson färre än tjugo procent av väljarna, Alliansen splittrades och delar av Moderaterna, främst i Skåne, gjorde öppet myteri.
”Den här regeringen borde aldrig ha tillträtt och nu ska den avgå”, sa Kristersson sturskt på valvakan 9 september. Men det var en slagen man som talade, trots en omfattande desinformationskampanj om att Alliansens 143 mandat skulle räknas som fler än de rödgrönas 144 så lyckades han aldrig ta initiativet.
Djupare problem
Moderaternas problem är betydligt djupare än Kristerssons strategiska misstag. Efter valet 2010, när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, såg en liten grupp borgerliga tänkare hur landskapet kunde ritas om för att skapa en permanent borgerlig majoritet. Om SD och SD:s frågor kunde göras rumrena, var tanken, skulle borgerligheten kunna samarbeta med Jimmie Åkesson och därmed placera vänstern på avbytarbänken för lång tid framöver.
Förebilderna fanns i den danska och norska politiken där Dansk Folkeparti respektive Fremskrittspartiet sedan länge varit accepterade som "vanliga partier". Men SD:s historia skiljer sig, medan de danska och norska systerpartierna i första hand är populister går Sverigedemokraternas rötter hela vägen tillbaka till Hitlers Tredje rike. Det var lite mer svårtsålt.
Opinionshögern
Men skam den som ger sig, i kretsen kring den borgerliga tankesmedjan Timbro och ledarsidor som SvD, GP och Dagens industri försökte man lyfta "invandringens problem" och anklagade vänstern för att "brunmåla" sanningssägare som bara ville prata om ifall invandringen eller feminismen gått för långt.
Denna opinionshöger har haft ett enormt inflytande på flyktingdebatten i Sverige, på hur Decemberöverenskommelsen föll och på klimatet på nätet. Men de misslyckades på en avgörande punkt: SD:s värderingar, företrädare och rötter gick inte att snacka bort. Det finns helt enkelt inget försvar när Björn Söder (SD) återkommande hävdar att judar inte är svenskar - ett sådant parti är inte demokratiskt pålitliga.
Ett vägval för M
För varje ny ex-nazist Expressen avslöjade på SD:s listor blev talet om "brunsmetning" lite mer ihåligt. Jimmie Åkesson ville i valrörelsen lägga ner P3, valde Viktor Orban i stället för Angela Merkel och deklarerade att han tänkte utöva inflytande över en M-ledd regering. Efter åtta års hårt arbete med att renskrubba SD lyckades opinionshögern i stället skrämma bort Centern och Liberalerna ur Alliansen.
Svensk höger står nu inför ett vägval. Ska de fortsätta normalisera SD eller försöka återuppbygga broarna till C och L?
Svaret borde vara givet, i varje fall för Moderaterna. Det var när de öppnade dörren till Sverigedemokraterna som väljarna flydde till andra partier.
"Förnya er eller dö", sa Fredrik Reinfeldt till sitt parti när han inledde den resa mot mitten som ledde till 30 procents väljarstöd och åtta år i regeringen. Den gången blev svaret förnyelse - vad det blir i dag återstår att se.