Hur länge håller den svenska modellen?

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I?dag diskuterar riksdagen ”den svenska modellen” på arbetsmarknaden. Oppositionen vill bland annat ha besked om vad arbetsmarknadsminister Littorin tänker göra efter EU-domstolens besked i Vaxholmsmålet.

Debatten är Littorins möjlighet att visa att han menar allvar när han lovar försvara den svenska modellen. Efter domen i Vaxholmsmålet räcker det nämligen inte att sitta med armarna i kors.

Räkna med att debatten bjuder tekniska diskussioner om avtalskonstruktioner, konflikträtt och proportionalitet. Och högstämda hyllningar till kollektivavtalen och parternas ansvar för lönebildning och ekonomisk stabilitet. Trots EU-rättens övningar och Littorins passivitet är nämligen nästan alla, i vårt land och utomlands, överens om att den nordiska arbetsmarknaden fungerar bättre än i de flesta andra länder.

Frågan är bara hur länge till?

Grunden för ett system med avtal måste nämligen vara att parterna hedrar de överenskommelser de skrivit på. Och det gäller både fack och arbetsgivare.

Därför häpnar jag när jag hör Svenskt Näringslivs Stefan Fölster tala om avtalen som något facket hittat på. Inte som en kompromiss, ett försök att jämka skilda intressen. Fölster gör sig inte bara dummare än han är, han idiotförklarar dessutom de arbetsgivarförhandlare som är hans uppdragsgivare.

Om det är inställningen från svenska arbetsgivare är den svenska modellen dödsdömd, oavsett vad som sägs i riksdagen eller i Luxemburg.

Jag bläddrar i det senaste numret av SSU-förbundets debatttidskrift, Tvärdrag, och gillar vad jag ser. För snart 20 år sedan var tidningen mitt ansvar, och vi försökte formulera och presentera samhällets viktigaste frågor på nya sätt. En blandning mellan dagspolitik och principer, och mellan professionella skribenter och amatörer. Så såg grundkonceptet ut.

Dagens Tvärdrag har utvecklat den traditionen. Det känns riktigt kul.

”Man ska inte behöva vänta i flera år på att få en hörapparat”, sa Maud Olofsson i onsdagens partiledardebatt.

Det vore lockande att skriva att hon gav intrycket att ha egen erfarenhet. Det vore dock orättvist. Olofssons lomhördhet inför det missnöje som regeringens politik väcker är naturligtvis av det sociala slaget.

Annars fångades jag av hur partiledarna talade, särskilt representanterna för alliansen. Statsministern talar visserligen den rikssvenska som odlas i Stockholms norra förorter, men de andra tre …

Något för Nordiska museets dialektavdelning. Olofssons sprutande västerbottniska, Hägglunds försiktiga värmländska och Björklunds försök att täcka över västgötskan borde arkiveras.

Det kommer att kräva mycket fotarbete ute i landet när Sahlin på sin stockholmska ska utmana den trion.

I söndags fyllde en av Fotbollssveriges största, Tord Grip, 70 år. En klassisk spelarprofil på Stora Valla och en av de riktigt stora tränarna med en karriär som sträcker sig från KB Karlskoga till det engelska landslaget.

Firandet av bemärkelsedagen lär dock ha varit begränsat. Grip är fullt upptagen med arbetet att bygga upp Manchester Citys trupp. Sven-Göran Erikssons högra hand, precis som han varit de senaste tio åren.

–?Men vi får se vad det kan bli. Jag kanske låter det vara till sommaren när jag kommer till Degerfors, förklarade Grip i söndags.

Var skulle annars en fotbollslegendar firas?