Snart ska nya träd planteras
Det är snart två år sedan jag träffade Adamus Przemyskaw och hans arbetskamrater på ett kalhygge utanför Väckelsång mitt i Småland. Jag var där för att beskriva den arbetsmarknad som växt upp i EU-utvidgningens och stormen Gudruns spår. Han för att plantera skog.
Att återplantera ett hygge kan ha sina sidor. Jag vet, för det var så jag tillbringade min ungdoms somrar. Lera och halka när det regnar, damm och hetta när solen skiner. Dessutom är plantorna behandlade med ett gift som ska hålla insekter borta.
Vi talade om knotten, de ”små myggorna”, och om långa arbetspass långt borta från familjen.
Att få klara besked om vad Adamus och hans arbetskamrater tjänade var svårare. Och det trots att deras arbetsgivare, entreprenadföretaget Jan Karlsson skog, hade kollektiv-
avtal med Skogs- och träfacket.
Planterarna var nämligen inte anställda av det svenska företaget, utan av ett polskt bemanningsföretag. Och bemanningsföretaget ställde i sin tur krav på att arbetarna hade en egen, polsk, firma. En mardröm för skattemyndigheterna och för den fackförening som har ett avtal att bevaka.
Jag blev med andra ord inte förvånad när Sveriges Radio Kronoberg nyligen avslöjade att de polska planterarna i verkligheten tjänat omkring hälften så mycket som de borde. Inte nog med det. Enligt SR Kronoberg har det svenska företaget vetat precis hur det ligger till. En nyhet som borde få effekter för diskussionen om den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Under debatten om Vaxholmskonflikten, konflikträtt och avtalsfrihet finns ett annat, och lika allvarligt problem. Vem ska garantera att undertecknade kollektivavtal följs i verkligheten? Och hur ska det gå till?
Efter Vaxholmskonflikten kunde Byggnads berätta att fler företag tecknade avtal, men att det gång på gång visade sig att dessa avtal inte följdes.
”Uppdrag granskning” i SVT har visat hur företag i städbranschen använder kollektivavtal som ett slags kvalitetsbevis. Ett bevis som inte hindrar att jobbet utförs svart – och för slavlöner.
LO-tidningen berättade i sitt senaste nummer om svartstädning på landets mest prestigefulla varuhus, och Sveriges Radios ”Konflikt” om villkoren för dem som tillverkar livsmedelsaffärernas färdigpackade sallader.
En annan bild av verkligheten på svensk arbetsmarknad växer fram.
Facket ska förstås granska att avtal följs, liksom rimligen arbetsgivarorganisationerna.
Det är medlemmarna som gör organisationen stark. Det kan inga ombudsmän ersätta.
Fusket uppstår i företag, och ofta i branscher, med få eller inga fackliga medlemmar. Branscher där konkurrensen redan är snedvriden. Med en sjunkande organisationsgrad och delar av arbetsmarknaden där facket försvagats – och får allt svårare – är det kanske inte främst en dom från Luxemburg som hotar den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Snart är det dags för en ny planteringsäsong i Småland. Jag gissar att Adamus och hans arbetskamrater finns på plats.