Ett hundår till handlingarna
Kommer ni ihåg hur vi tänkte för bara ett par veckor sedan. Långhelg, sa vi, med något längtande i rösten. En riktig ledighet med tid för allt det där vi inte hunnit med under hösten. Släktingar, vänner och inte minst den där lilla, lilla stunden för sig själv. Mat, promenader och läsning. Nu är det dags att börja jobba igen, och precis som vanligt har de där långa härliga helgdagarna bara försvunnit. Att man aldrig lär sig. Förhoppningsvis har det ändå blivit någon vila i helgerna. Det gäller också regeringen och statsministern som haft ett riktigt hundår 2015. Det har inte gått bra, inte bra alls. Ändå började det ju inte så dåligt. När Mikael Karlsson och Sverigedemokraterna för lite mer än ett år sedan röstade ner Magdalena Anderssons budget såg regeringsmakten ut att glida Löfven ur händerna.
Tillsammans med Axel Pehrsson-Bramstorp som ledde semesterregeringen 1936 hade han kunnat bli vår mest kortvariga statsminister.
Det konstiga är att den krisen också blev Löfvens största stund. När han förklarade att regeringen så snart som möjligt skulle utlysa nyval fanns både beslutsamhet och handlingskraft. Och det la i sin tur grunden för decemberöverenskommelsen och fortsatt regeringsmakt.
För precis ett år sedan kunde Stefan Löfven gå till jobbet med en känsla av att ha återtagit kontrollen över situationen. Priset var högt. Regeringen skulle tvingas styra med en borgerlig budget under det första viktiga halvåret och ett blocköverskridande samarbete kändes mer avlägset än någonsin. Men Löfven skulle i alla fall inte bli avsatt. Förtroendesiffrorna var kanske inte strålande, men i januari 2015 svarade i alla fall 47 procent av väljarna att de hade stort eller mycket stort förtroende för statsministern. Nu ser siffrorna som bekant sämre ut.
Om jag tvingades gissa skulle jag tro att Stefan Löfven efter helgvilan återvänder till Rosenbad med betydligt tyngre steg än för ett år sedan. Men han och ministrarna får göra som vi andra. Det är bara att bita ihop och ta itu med jobbet. Nu 2016 behöver Sverige nämligen mer än på mycket länge en rödgrön politik. Under hösten har det politiska samtalet handlat om det akuta flyktingmottagandet. Nu väntar den stora utmaningen, att få integrationen att fungera. Det behövs skolor, sjukvård, yrkesutbildningar och bostäder. Precis sådant som alltid har varit socialdemokratins märke. Dessutom ska det stora klimatavtalet från Paris omsättas i praktisk politik. Romson och de andra miljöpartisterna kunde knappast få en bättre utmaning. Det behöver inte vara så dåligt att helgerna är över. Vi får äntligen lägga 2015 till handlingarna och kan börja med ett oskrivet 2016.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.