På boendet jobbade jag för 26 kronor i timmen
Det ska inte krävas en pandemi för att lyssna på undersköterskor och vårdbiträden
Man tvingas tänka mycket i dessa tider.
Tid är ju nämligen det enda man verkar ha om man isolerar sig socialt och dessutom arbetar hemifrån dagarna i ända. I stillheten som uppstått, ihop med nyhet efter nyhet om omsorgspersonalens vardag, tänker jag på ett annat liv jag levt.
I det livet ligger jag i personalrummet på ett LSS-boende utanför Norrköping. Enbäddsmadrassen känns obekant som den alltid gör och jag stirrar upp i taket. Det är natt. Klockan är över 03. Jag har "sovande" jour.
När jag öppnade mitt första lönebesked blev jag förvirrad. Jag jobbade tidiga mornar, sena kvällar, helger, storhelger och nätter. OB:t gjorde att lönen, för mig som annars var van vid CSN, blev helt okej. Men siffran för de där nätterna då jag låg och stirrade upp i taket var konstig. 26 kronor i timmen. Inget OB.
"Tanken är ju att du ska sova då. Behöver du gå upp och jobba får du vanlig lön igen."
Det var inget fuffens. Det var kollektivavtal.
26 kronor i timmen för att vara på jobbet. Så där låg jag och "sov". Med vetskapen att om något händer måste jag vakna.
Min korta tid som outbildad vårdpersonal på stödboendet är det enda jobb jag haft som jag aldrig har fått en enda följdfråga på. Ointresset brukar vara kompakt.
Om jag ändå fick några frågor om mitt livs första jobb skulle jag kunna berätta om en hel värld. Om vad jag lärt mig om glädje, sorg och levandet från våra boende och om plikt, tålamod och värme från mina kollegor.
Jag skulle också berätta om hur kroppen och huvudet tar stryk av att ena dagen vakna klockan 05 och börja klockan 07, för att dagen efter ha kvällsskift och sedan den så kallade sovande jouren.
Jag skulle berätta om paniken när medicinen måste hämtas ut, extrakollegan bara är på plats en halvtimme och apoteket visar sig vara stängt. Eller om hur det tog flera år före mina kollegor lyckades tjata till sig larmknappar, fastän alla visste att vi kunde utsättas för våld.
Eller om hur sommarlov kan vara psykisk misshandel för de människor vars diagnoser gör att de är beroende av rutiner och av att varje dag ser likadan ut. Och om hur vi ändå tog oss igenom dem genom att sjunga, skratta, äta glass och titta på Lotta på Liseberg.
Enda sättet jag fått folk att bli åtminstone lite intresserade av livet i omsorgen har varit genom att nämna den där timlönen om natten. VA, skriker de ut då. DET KAN INTE STÄMMA. Jo, svarar jag. MEN HUR KAN VI INTE HA HÖRT TALAS OM DET?
För att ni ju aldrig varit intresserade, tänker jag då. Och i mina svartaste stunder tänker jag att ni aldrig skulle trott mig om jag fortfarande arbetat kvar på boendet.
Det har ju krävts en hel pandemi för att någon ska börja lyssna på undersköterskor och vårdbiträden.