Nej, väst borde inte överge Afghanistan

Fel signal att dra ner på biståndet

Anders Lindberg

Politisk chefredaktör

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Uppdaterad 2021-08-18 | Publicerad 2021-08-16

helskärm

Vi ser skräcken och förnedringen från Afghanistan i realtid i våra telefoner och på TV. Många av de människor vars ansikten möter oss på skärmarna kommer sannolikt snart att vara döda.

Vi vet det. Vi har sett det förut.

För några år sedan gjorde jag ett reportage från Srebrenica. Det var höst och klart väder när jag promenerade runt bland de drygt 8 000 gravarna efter mördade muslimska pojkar och män.

Granne med gravplatsen ligger den FN-bas där de försökte söka skydd. Efter hot från den Bosnienserbiske befälhavaren Ratko Mladic gav FN-soldaterna upp och överlämnade de muslimska flyktingarna till serberna.

Vid ett litet vitt hus strax utanför basen fick männen ta av sig sina kläder och fördes sedan bort medan kvinnorna sattes på bussar tillbaka till fritt bosniskt territorium.

I dag är den övergivna FN-basen ett museum. Jag minns särskilt stora bilder uppsatta på väggarna. De togs av västs satelliter medan folkmordet pågick och visar de långa rader av bussar som stod uppställda utanför. Västvärlden tittade på medan mördandet planerades, genomfördes och hur serberna sedan försökte dölja sina spår.

Efteråt har det rått delade meningar om hur mycket man egentligen visste i Washington, London, Paris, Berlin och Haag.

"Vi förstod inte vad som hände innan det var för sent", är den officiella historieskrivningen.

Men bilderna i museet talar ett annat språk.

Från Kabul kommer nu liknande bilder, de publiceras i tidningar över hela världen. Denna gång kan ingen säga att vi inget visste.

Man kan ha olika åsikter om det nästan 20 år långa kriget i Afghanistan. Även Sverige deltog, främst från 2002 till 2014 och som mest fanns 1000 svenskar på plats. Men när den svenska flaggan slutligen halades i maj i år var antalet nere i 16.

Enligt den statliga utredning som utvärderade den svenska insatsen i Afghanistan missades de flesta av målen. Ett undantag var att man fick bra möjligheter att öva sin egen militära förmåga. Bilden i den allmänna debatten har också genomgående varit att de utländska trupperna borde dras bort så fort som möjligt. Få har sagt emot.

Nu ser vi alternativet.

Ingen retorik kan dölja det faktum att tillbakadragandet är en monumental mänsklig katastrof. Vi inte bara överger Afghanistans flickor och kvinnor i händerna på kvinnohatande mördare och lämnar landets minoriteter till precis de bödlar som förföljt dem tidigare. Västvärlden, inklusive Sverige, har inte ens klarat att få med sig de människor som arbetat åt oss på plats. Inte tolkar, inte hjälparbetare och inte ens den lokalanställda personalen på vår egen ambassad.

Det borde inte ha fått bli så här.

Men vad kan vi då lära?

Tysklands tidigare utrikesminister Joseph "Joschka" Fischer från De gröna talade på 90-talet om slagordet "aldrig mer krig" som otillräckligt. Vi bör prata om "aldrig mer Auschwitz" istället. Efter folkmorden i Srebrenica och i Rwanda lovade världen att ingripa, att inte ställa sig passiva när samma sak händer igen.

När IS skapade sin terrorstat gjorde det internationella samfundet just detta. En bred koalition samlades för att steg för steg rulla tillbaka och stoppa sektens välde. i Afghanistan tar nu samma slags krafter makten medan västs helikoptrar och flygplan flyr hals över huvudet.

Förra gången talibanerna ledde Afghanistan slutade det med al-Qaidas våg av attacker över världen. Och IS terror nådde ända till Drottninggatan i Stockholm, till Paris och Berlin. Båda deras styren slutade i övergrepp, krig, flyktingkris. Blir det annorlunda denna gång?

Nu är den militära insatsen i Afghanistan över.

Men det betyder inte att vi får lämna Afghanistans folk åt sitt öde.

Biståndsminister Per Olsson Fridh (MP) signalerar nu att biståndet till landet ska dras ner. Det finns helt enkelt inga demokratiska institutioner att stödja längre. Men det vore fel väg att gå. Talibanerna må ha tagit över ledningen av landet men de människor som behöver svenskt bistånd finns fortfarande kvar. Kan vi bidra till att hälsovård och skolor fungerar och lindra fattigdom bör vi göra det. Biståndet bör läggas om men inte minska.

Det som krävs nu är att FN:s säkerhetsråd tar sitt ansvar för att stabilisera situationen. Generalsekreterare António Guterres uppmanade idag parterna i konflikten att undvika våld och skydda civila. Han vädjade även till andra länder att ta emot afghanska flyktingar. På kort sikt har FN få verktyg att ta till, medlemsstaterna saknar den politiska viljan.

Men över tid, och beroende på hur den nya regeringen i Kabul agerar, kan detta komma att ändras.

Därför måste både FN:s säkerhetsråd och det civila samhället följa situationen på plats noga. Övergrepp måste dokumenteras så att det i framtiden är möjligt att ställa enskilda tjänstemän och officerare inför rätta. Man behöver kunna skära av talibanernas finansiering och tillgång till vapen. Och man behöver visa alla de i Afghanistan som inte står bakom talibanregimen att världen inte har glömt dem.

I Sverige har debatten fram till nu mest handat om hur vi ska kunna skicka tillbaka flyktingar till Afghanistan. Det bör vara slut med det. Utvisningarna borde ha upphört långt tidigare. Sverige bör följa António Guterres uppmaning och låta flyktingarna stanna. Att situationen skulle förbättras inom någon slags rimlig tid är rent önsketänkande.

De bilder som strömmar från Kabul är ett absolut mörker. Det är svårt att hitta ens en liten strimma av ljus.

Men det lilla vi kan göra bör vi göra.

***

Chatta med Anders Lindberg. Chatten öppnar 09:00 men du kan ställa dina frågor redan nu