Bästa som hänt sen Muren föll
Tidigt i går morse fick Dimitry Oupoh, sistaårsgymnasist, anställning. Elevfacket Fidl gav honom jobb och månadslön på 10 000. 25 minuter senare fick han sparken. Ett fint pedagogiskt exempel. Ungdomarna visade hur grotesk högerregeringens lag om ”första anställningskontrakt” skulle kunna fungera.
Ingen i Frankrike försvarar längre CPE. Presidenten har underkänt lagen, regeringen vill göra om den, liksom arbetsgivarna. Regeringspartiet UMP söker hjälp från fack och studenter för att skriva en ny lag. Basen för CPE begränsas numera till Maud Olofssons lilla parti och högerpressen.
I går och för andra gången på en vecka drog miljontals demonstranter genom de franska städerna. De fem landsorganisationerna sida vid sida med de ledande student- och gymnasieförbunden. Fronten, Intersyndical, har hållit samman i två månader. En facklig enighet utan motsvarighet i modern tid.
Vänsterpartierna och de gröna ställer sig gemensamt bakom protesterna. Försiktigt förstås. Inga gemensamma banderoller, inga krav på regeringens avgång. Endast huvudkravet: Bort med CPE.
Vänstern och de gröna påminner i sitt uttalande om att Chirac valdes till president med vänsterns röster (för att besegra Le Pen), därför borde presidenten lyssna till protesterna mot den tilltagande rättslösheten på arbetsmarknaden.
Chirac, som en gång lovade överbrygga de sociala klyftorna, hör kanske budskapen men makten och kraften har runnit bort från honom och från hans f d kabinettschef Dominique de Villepin.
Deras huvudfiende Nicolas Sarkozy, ordförande för presidentens parti, har valt ut sig själv att försvara en förlorande borgerlighet.
Sarkozy vann högerns förtroende när han lovade byta välfärdsmodellen mot marknad och auktoritär lag och ordning. Frankrike behövde, sa han, moderniseras, därför måste trygghet och rättssäkerhet sköljas bort från arbetsmarknaden, särskilt för de unga. Globalisering, sa han, kräver anpassning. Social rättvisa, delaktighet, ett slags människovärde måste vika för marknadens överhöghet.
Fransmännen accepterar inte den undergivenhetens logik.
Deras mäktiga demonstrationer och protestaktioner är bland det mest hoppfulla som hänt Europa sedan Muren föll. Äntligen tror individer, över åldersgränser och sociala positioner, att de tillsammans kan förändra den egna verkligheten, politiken, kanske också världen – en liten aning.
Presidenten, åldrad och isolerad, förstår inte vad som händer. Sarkozy, som drömmer om att flytta in i hans palats nästa år, lyssnar ängsligt till protesterna. Han erbjuder fack och studenter samtal om arbetsfred och anständig arbetsrätt.
Vi kommer, svarar alla, från gymnasisternas UNL till den en gång i tiden kommunistiska landsorganisationen CGT.
Men, tillägger de, vi förhandlar endast om CPE en gång för alla avförs, begravs och slutförvaras.
Kan högern uthärda sitt nederlag?