Lotta Sjöberg sätter inte sin fot i skolan
Vad valet handlar om: Skolan
Den politiska debatten fastnar ofta i abstrakta resonemang och bråk om siffror.
Men bakom de stora valfrågorna – skolan, arbetslösheten, ökade klyftor – finns riktiga människor.
Vi har träffat tre som på olika sätt skulle påverkas av valutgången på söndag.
Det är det här valet handlar om.
Jag ringer runt till flera lärare för att få veta vad det är som händer innanför väggarna i den svenska skolan. Larmrapporterna duggar tätt. Häromdagen kom siffror som visar att rekordmånga barn – drygt var tionde elev – saknar behörighet till gymnasiet. Skolan diskuteras ständigt. Ändå är det få av dem som berörs mest – lärare och elever – som hörs i debatten.
Men ingen av lärarna jag talar med vill vara offentlig. De säger att de är rädda för repressalier.
Till slut får jag tag på Lotta Sjöberg. Hon ställer upp med namn och bild. Lotta har inget att förlora. Nyligen bestämde hon sig för att aldrig mer sätta sin fot på en skola igen.
Hon är 45 år gammal och har examen i flera ämnen, en lärarlegitimation och tio års erfarenhet av undervisning.
I november 2013 fick Lotta en lärartjänst på en fristående gymnasieskola i Eskilstuna och började undervisa i bland annat samhällskunskap. Efter bara några veckor insåg hon att kunskapsnivån var så låg i en av hennes klasser att hälften riskerade att få underkänt.
Hon larmade till skolledningen och hoppades att akuta insatser skulle sätts in för att hjälpa eleverna. Hon vet att de allra flesta barn kan klara skolan om de bara får rätt typ av stöd.
Men larmet togs inte på allvar. Inga extra resurser sattes in. I stället pressades hon och andra lärare att godkänna eleverna i alla fall.
Elever slussas genom klass efter klass utan att de nödvändigtvis har lärt sig det de ska, menar Lotta. Till slut hamnar de i gymnasiet och förstår inte vad det är de läser.
Lotta menar att skolan har blivit som en fabrik där varje elev utgör en påse pengar. Det gör i sin tur att skolorna är livrädda för att tappa elever till konkurrerande skolor. Försvinner en elev så försvinner skolpengen med den.
En dag blev Lotta kallad till ett samtal med rektorn. På plats fick hon veta att hennes provanställning skulle avslutas.
Så här i efterhand tycker hon att hon ändå gjorde rätt som tog fighten för elevernas skull.
– Jag upplevde många gånger att skolan svek barnen, att vi lärare inte fick förutsättningen att göra vårt jobb, allt hänger ju ihop, säger Lotta lite sorgset.
Egentligen är hon mest besviken på politikerna eftersom de har höjt kraven på skolan och eleverna utan att kompensera åt andra hållet. Sedan 2011 har det blivit svårare att få ett E, godkänt, i ett ämne. Detta har då skett utan att klasstorlekarna, antalet skolpersonal eller undervisningstimmar har förändrats. Därför är ännu hårdare krav inte lösningen.
Den som tror att problemen bara finns i en viss typ av skola har fel.
Lotta Sjöberg har undervisat i både kommunala och friskolor. Hon har arbetat på en högt ansedd skola i Stockholms innerstad och skolor på landsbygden. Och det ser nästa lika illa ut överallt, berättar hon. Det var dessa erfarenheter som till slut fick Lotta att lämna skolan.
Vi befinner oss hemma hos henne i Nyköping. Här och där står böcker staplade på hög. Ett typiskt lärarhem, tänker jag.
En arbetardotter, så beskriver hon sig själv. Hennes pappa gick sex år i skolan och modern nio. Lotta känner en otrolig tacksamhet för det svenska skolsystemet. För trots hennes arbetarklassbakgrund fick hon chansen att studera precis som alla andra. Som barn älskade hon skolan för den öppnade en hel värld av kunskap och bildning.
– Det här ville jag ge tillbaka, jag ville att andra skulle få uppleva samma sak som jag. Därför valde jag att bli lärare, säger Lotta.
Men så som skolan ser ut just nu – där både elever och lärare motarbetas – kan hon inte tänka sig att jobba som lärare igen.