Orealistisk självbild bakom v:s problem

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Att vänsterledaren Lars Ohly kommer att följa dagens partiledardebatt från sin stol i kammaren är en händelse som redan tolkats som en tanke av landets politiskt intresserade. Veckans opinionsundersökning från Demoskop placerade partiet på obehagliga 3,6 procent, under spärren till riksdagen.

Vänsterpartisterna försäkrar att dagens byte varit planerat sedan länge. Det är alldeles säkert riktigt. Ändå signalerar bytet ett parti med betydande problem. Att låta partiledaren stå över partiledardebatten är en unik åtgärd.

Vänsterpartiet har länge haft svårt att hitta sitt utrymme. Samarbetspartiernas förlust i valet har knappast gjort den uppgiften lättare.

Till en del kan vänsterpartiets problem skrivas på en orealistisk självbild.

Sitt bästa valresultat någonsin, i ett riksdagsval, uppnådde partiet 1998. Då valde nästan 12 procent av väljarna vänstern. Ett år senare nådde partiet knappt 16 procent i valet till Europaparlamentet.

Sedan dess har vänsterledare jagats av siffrorna. Nedgången inleddes under Gudrun Schyman, fortsatte under Ulla Hoffmanns och Ingrid Burmans dubbelstyre och har inte stoppats av Lars Ohly.

Sådant drar ner humöret.

Jämförelsen med det sena 1990-talet är knappast rimlig. Det svenska samhället skakades av den kanske allvarligaste ekonomiska krisen under efterkrigstiden. Socialdemokratin genomförde en dramatisk ekonomisk sanering, i praktiken en nedmontering av delar av välfärdsstaten, tillsammans med centerpartiet.

Samhället präglades av misstro mot det politiska etablissemanget. En misstro som till stor del kunde fångas upp av vänsterpartiet.

I andra länder skulle motsvarande opinionsläge mycket väl ha kunnat föda högerpopulistiska rörelser.

Vänsterpartiets tillväxt var ett demokratiskt och civiliserat alternativ.

Några förutsättningar för ett långsiktigt stöd på över tio procent för ett svenskt vänsterparti finns dock knappast. Ju fortare dagens vänsterpartister accepterar det, desto bättre för partiet.

Lars Ohly får sannolikt ytterligare ett år på sig att försöka vända opinionsvinden. Oavsett vem som ska leda partiet efter kongressen i Norrköping är dock utmaningarna desamma.

Vänsterpartiet måste på en gång framstå som en nödvändig garant mot alltför långtgående socialdemokratiska mittenflirtar, och som en trovärdig partner i bygget av ett alternativ till Reinfeldts regering. I den processen är frågan om EU-motståndet en detalj, om än mycket viktig.

Lika svår är frågan om hur detta ur opposition framväxta parti ska kunna leva med maktinnehavets kompromisser.

Framför allt måste vänsterpartiet ta till vara sitt feministiska arv och driva kravet på jämlikhet, utan att framstå som nostalgiskt eller populistiskt.

En utmaning värdig vem som än ska leda vänsterpartiet.

Ingvar Persson