Folkomröstningar nej tack
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-10-19
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det är dags för maktskifte, sade Maud Olofsson när hon avtackade Bo Lundgren som partiledare och samarbetsbror i riksdagen i veckan.
Symboliskt överräckte hon boken ”Maktskifte” (Ekerlids förlag) som handlar om när Thorbjörn Fälldin och de borgerliga vann valet den 19 september 1976 efter nästan ett halvt sekel av obrutet socialdemokratiskt styre.
”Enpartiväldet har brutits. En seger för demokratin”, utbrister Hans Bergström euforiskt i antologin.
Bo Lundgren såg glad ut men man kan undra vilket maktskifte Maud Olofsson avsåg. Maktskifte i borgerligheten? Olofsson vill ju gärna bli en ny Fälldin.
Statsminister Göran Persson valde ett annat slags maktskifte i partiledardebatten. Han spelade bollen till näringslivet.
Statsministern verkar vilja skapa en ny ”Harpsundsdemokrati”, den Tage Erlander på sin tid formade när han bjöd in storfinansen till överläggningar om Sveriges industriella och ekonomiska utveckling på residenset Harpsund.
För en bräcklig minoritetsregering är en uppgörelse med näringslivet och fackföreningsrörelsen guld värd. Alla socialdemokratiska statsministrar har försökt. Går det kan den politiska oppositionen oja sig men statsministern få som han vill. Vilket borgerligt parti går emot en uppgörelse med näringslivet? Vilket vänsterparti slänger ut en plan för tillväxt som fackföreningsrörelsen satt sina namn under?
Göran Persson förlorade folkomröstningen om euron. Nu ger han igen genom att marginalisera de politiska partierna och gå vid sidan av riksdagen.
Kanske är det också början till maktskifte från samarbetspartierna. Statsministern gick hårt åt miljöpartiets Maria Wetterstrand i debatten när folkomröstningsfrågan kom upp. Miljöpartiet älskar folkomröstningar och kräver en ny omröstning om EU:s nya grundlag.
– Folkomröstningar är en smitväg bort från målkonflikter, sade statsministern (som just erfarit vad det kan kosta att smita).
– Väljer vi en samhällsmodell där vi utvecklar folkomröstningsinstitutet bryter vi sönder de parlamentariska församlingarna. Det försvårar vår samhällsmodell med ett högt skatteuttag för en radikal omfördelningspolitik. Det gör politiken till en enfrågerörelse och det är ingen väg socialdemokratin väljer, dundrade han.
Kanske blir kravet från nej-partierna på folkomröstning om EU:s grundlag tuvan som stjälper regeringssamarbetet och ändar statsministerns kärlek till de gröna. I längden. Regeringen kan ju ändå inte få fart på tillväxten genom att förhandla med miljöpartiet om bensinskatter, friår och folkomröstningar ...
Före euroomröstningen for jag till ”Demokratidagarna” på högskolan i Sundsvall för att lära mig något om folkomröstningars innersta väsen. Jag fick en hel bunt goda argument mot slika.
– De leder till sjunkande valdeltagande.
– De minskar demokratin därför att de nästan alltid drivs av särintressen, inte av folkviljan.
– De utmärks av intressekonflikter mer än ideologiska motsättningar och löser därmed inte grundläggande samhällsproblem.
– De tar inte hänsyn till helheten i politiken.
– De är konfliktskapande och leder lätt till regeringsombildningar och partisprängningar.
Man känner en lätt oro inför perspektivet av en ny folkomröstningsdemokrati. Inte så att inte folk begriper bäst, för det gör vi ju. Men det som är bäst för mig är inte alltid bäst för dig eller landet.
Jag vill inte ha en ”lobbydemokrati” som i Kalifornien där skådisen Schwarzenegger nu tar över det som kallas den mäktigaste delstaten, men som är en stat där över 80 procent av budgeten ligger utanför politikernas beslutsram. Vart pengarna ska gå har bestämts av folkomröstningar, framtvingade av penningstarka särintressen och lobbygrupper som lyckats mobilisera en tillräcklig minoritet för sin sak.
Kalifornien är väl så nära anarki ett civiliserat, demokratiskt samhälle kan komma.
Folkomröstningsdemokrati, nej tack.