Det viktigaste ordet i svensk politik är: va?
17 NOVEMBER 2013. Regeringsfrågan
I begynnelsen fanns ordet. Fast frågan är vilket. Efter åratal hittade forskarna förra veckan äntligen ett ord som faktiskt kan sägas vara universellt. Språk är nämligen högst individuella. Även om ord kan vara släkt eller likna varandra finns det inget som säger att ordet för exempelvis stol ska vara på ett visst sätt på alla språk. Det går helt enkelt inte att räkna ut med någon logik. Bortsett från detta ord. Ett litet ord som var sig relativt likt på samtliga fem kontinenter. Och man hade förstås önskat att det vore ett vackert ord. Kaprifol, eller folkbibliotek. Tyvärr är det: va?
Va?
Kanske mer av ett läte än ett ord. Det verkar dock oavsett kontext finnas ett behov i vår mänskliga kommunikation att uttrycka att du inte förstår. Inte hänger med. Att du är förvirrad. Och detta verkar vi vilja göra med ett kort ord – så att vi inte avbryter rytmen i samtalet. Och vi verkar vilja göra det med ett ljud – som kräver så lite ansträngning som möjligt.
Just va? är också vad som bör sägas om svensk politik just nu. För var det egentligen någon som hängde med i veckan? Om Alliansen förlorar valet och om socialdemokrater och miljöpartister bildar en minoritetsregering och om Vänsterpartiet blir en del av oppositionen då kommer Alliansen om den finns kvar inte säkert att lägga ner sina röster när riksdagen röstar om ny regering. Detta meddelade statsministern.
Va?
Ju mer vi pratar om den så kallade regeringsfrågan desto obegripligare blir den. Den handlar om scenarior i en framtid efter ett val vars valrörelse vi inte ens har inlett. Obestämda utfall på en spelplan vars grundregler vi inte ens kan börja skönja. Mig veterligen finns det inget land där man innan man vet något om valresultaten förväntas svara på vem man ska regera med på detta sätt. I Sverige har det dock blivit lika obligatoriskt som att svära trohet till budgetreglerna.
Att säga: Ha! Han har inget regeringsalternativ! är som att säga: Ha! Han har gylfen öppen.
Vi pratar mer regeringsfråga än sakfrågor. Att skillnaderna mellan partierna minskar har blivit något av en sanning. Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson skrev i tisdags om hur fönstret för politiska möjligheter är så litet i Sverige att Reinfeldt snart inte ens kan klämma in slipsen i det. Det är en grupp på 800 000 väljare som kommer att avgöra regeringsfrågan nästa år. Det är de väljare som röstade på Moderaterna förra gången men som nu kan tänka sig att rösta på Socialdemokraterna.
Och när politiken handlar om att fjäska för dem blir möjligheternas fönster litet.
Allt detta bör man konstatera – problemet är de analytiker som tar det ett steg längre.
De som säger att bara för att skillnaderna är små är konflikterna också små.
Det är nämligen inte sant.
Egentligen är det länge sedan som konflikterna i svensk politik var större.
Det mest uppenbara är att vi har ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Helt plötsligt är grundläggande frågor om människovärde och demokrati uppe till diskussion på nytt. Vi ser samma scenario i resten av Europa. Framväxten av högerpopulistiska, främlingsfientliga och neofascistiska rörelser gör att konflikter som vi trodde att vi var färdiga med för länge sedan på denna kontinent spelas upp igen.
Det var inte särskilt många år sedan som öppenhet och globalisering var fullständigt självklart. Financial Times kolumnist Gideon Rachman kallar i sin bok ”Zero sum world” perioden från 1992 till 2008 för optimismens era. Det var nu som Bill Clinton, Bill Gates och världens mäktiga riksbankschefer berättade för oss att demokratin, tekniken, globaliseringen och den amerikanska makten var ett naturtillstånd. En ny värld där det bara fanns vinnare, där stater satt i ring, handlade med varandra, avreglerade och sjöng kumbaya.
Efter finanskrisen 2008 ifrågasätts allt detta och det gör konflikterna i politiken större än på mycket länge.
Europeisk socialdemokrati pratar helt plötsligt om grundläggande ekonomiska frågor. I den högersossiga tankesmedjan Policy Networks nya bok ”Progressive politics after the crisis” handlar det bland annat om att politiken inte längre kan se sin roll som att försöka utjämna marknadens resultat i efterhand. Ojämlikheterna är i dag så stora att du måste in i ett mycket tidigare skede, beskriver Yaleprofessorn Jacob S Hacker. Det räcker inte med att beskatta folk och företag, det är inte nyckeln, politiken måste påverka hur ekonomin fungerar, vilka jobb som skapas och på vems villkor. Framför allt konstaterar antologin att världen har förändrats och det är sant.
Våra samhällen har polariserats – de rikaste har grabbat åt sig mer och mer av kakan.
Och själva vår överlevnad står på spel. Vi har förstått att vi nog är den sista generation som kommer att kunna göra något åt klimatförändringarna.
Mycket som vi så länge tog för givet uppfattas nu skaka. För svensk del handlar det mycket om välfärdsstaten. Klipparkaoset i den svenska skolan. Kan du lita på omsorgen? Och finns det ett skyddsnät om jag faller? Att Fredrik Reinfeldt aldrig pratar om klimathotet innebär inte att det inte existerar. Sverige brukade dessutom vara ett land som gick före i sådana frågor.
Sanningen är att de ofta så missförstådda 800 000 mittenväljarna befinner sig mitt i ett dramatiskt politiskt ögonblick och en dramatiskt förändrad värld som måste hitta nya politiska svar.
Och nej vi har ännu inga ord att beskriva allt detta. Men i politikens begynnelse finns inte ordet.
I politikens begynnelse finns verkligheten.
Vi kommer att uppfinna ord.
Och ja, regeringsalternativ.