Journalistik är inte som gravplundring
Estonia-filmaren bör inte straffas
Förlisningen av passagerarfartyget M/S Estonia den 28 september 1994 är fortfarande ett öppet sår. Det visar inte minst uppståndelsen efter dokumentärserien ”Estonia – fyndet som ändrar allt” på discovery+.
I dokumentären berättas, med lätt överdriven dramatik, hur ett tidigare okänt hål hittats på sidan av fartyget. Det har väckt i stort sett varenda konspirationsteori till liv men även belönats med Stora journalistpriset.
De nya uppgifterna kommer även att utredas av myndigheterna.
Inga nya svar
Jag tillhör dem som inte är tror att dokumentären i slutändan kommer att ge fler svar än vi redan har. Haverikommissionen har redan utrett förlisningen grundligt och dess slutsatser är betydligt mer sannolika än att myndigheterna i flera länder under snart 30 år skulle ha hemlighållit någon mer olyckbådande förklaring.
Men när Estonia-filmarna idag står inför rätta i Göteborgs tingsrätt för brott mot gravfriden känns det ändå viktigt att påpeka en sak: journalistik och gravplundring är olika saker.
Kammaråklagare Helene Gestrin åtalar journalisten Henrik Evertsson och undervattensexperten Linus Andersson för brott mot den speciella Estonialag som riksdagen beslutade om efter katastrofen.
Lagen tydlig
Lagen är kort, bara fem paragrafer, och stadgar att ”Dykning och annan undervattensverksamhet får inte bedrivas i vraket efter passagerarfartyget Estonia” eller i området runt omkring.
Utifrån hur lagen är skriven är det svårt att se hur Henrik Evertsson och Linus Andersson skulle kunna övertyga tingsrätten om att fria dem.
Men därmed inte sagt att de behöver få något straff.
I förarbetena framgår i huvudsak två motiv. Man vill värna de omkomnas sista viloplats och förhindra plundring. Vraket efter M/S Estonia ligger på 80 meters djup och det är därför fullt möjligt för dykare med specialutrustning att ta sig ner. Under en period övervägde man till och med att täcka över hela vraket men så blev det inte.
Men att 26 år efter förlisningen låta en robot filma vid vraket påverkar rimligen själva gravplatsen ytterligt lite. Och det är ju inte så att roboten har varit inne i taxfreeshopen och plockat åt sig varor.
Lågt straffvärde
Filmarnas motiv är att berätta sanningen om förlisningen. Man kan självklart diskutera om de lyckades. Men några andra baktankar verkar de inte ha haft.
Lagen är glasklar i den meningen att ”undervattensverksamhet” vid vraket är otillåten, men sett till lagens syfte måste rimligen straffvärdet betraktas som utomordentligt lågt, för att inte säga obefintligt.
Media har inte rätt att bryta lagen, det har ingen, men det blir väldigt pinsamt för Sverige om de journalister som genom sina avslöjanden nu tvingat fram nya utredningar om Estonia döms till hårda straff.
Förhoppningsvis är Göteborgs tingsrätt betydligt klokare än så.