Hur mycket mer Romson tål MP?
12 MAJ 2015. Miljöpartiet
Det är inte snällt att sparka på någon som ligger.
Men vi måste faktiskt prata om Miljöpartiet.
Det går inte så bra för MP. Det går inte heller så bra för partiets främsta företrädare i regeringen, vice statsminister Åsa Romson.
I söndagens partiledardebatt jämförde hon döden på Medelhavet med Auschwitz. I efterintervjuerna pratade hon om ”zigenare”. Däremellan blev hon fullständigt manglad i debatten av Jonas Sjöstedt om två av Miljöpartiets hjärtefrågor: vapenexport och Vattenfalls klimatansvar.
Det är tur för Romson att inte många tittar på en jättelång partiledardebatt ett mellanvalsår.
Miljöpartiet har, sammanfattningsvis, två problem just nu. Företrädarna. Och så politiken.
Tanken med samarbetet mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet var att det skulle gynna båda. S skulle stå för trygghet och regeringsduglighet. MP skulle vara axeln in i framtiden, partiet som hade mutat in den stora framtidsfrågan och dessutom var
i förbund med nya generationer väljare. I takt med tiden och så vidare.
Målet i riksdagsvalet förra året var att bli riksdagens tredje största parti, större än Sverigedemokraterna. Många miljöpartister – och en del socialdemokrater – verkade tro att denna utveckling i det närmaste var ödesbestämd.
I stället backade Miljöpartiet till 6,9 procent och blev lite drygt hälften så stora som SD.
Tiden ville inte gå i takt.
Samtidigt som den chocken bearbetas är det nu en annan omvälvande utveckling som skakar Miljöpartiet. Nämligen det faktum att partiet har gått från att vara en rörelse för civilisationskritik till ett maktens redskap.
Att sitta i regering är inte lätt. Makt gör att fingrarna blir smutsiga, att kompromisser måste till, att det är svårare att vara outsider och underdog.
I partiets valanalys framgår att Miljöpartiet tappade 140 000 väljare mellan EU-val och riksdagsval. En del gick till Fi. Andra gick över blockgränsen. MP själva kopplar motgångarna med att man varit för trendkänsliga. Att man lyfte jämställdhetsfrågorna för mycket och att man utmanade Fi.
Nu ska partiet enligt en ny strategi som presenterades förra veckan bli tråkigare och tryggare. Leverera mer av långsiktighet och mindre av fingret i luften.
Det låter bra, men vad betyder det egentligen? Var inte själva poängen med partiet just att de kunde formulera svar på frågor som andra partier inte förmådde plocka upp?
Det låter som om Miljöpartiet vill bli de Nya Socialdemokraterna, men med lite grönare profil. Frågan är bara vad meningen med ett sådant parti egentligen är.
Den kanske största förändringen i svensk politik under förra mandatperioden var att Miljöpartiet slutligen valde politisk sida. Partiet hade dittills profilerat sig som en kraft som kunde slå åt såväl höger som vänster. Som opererade längs en annan skala och satte sakfrågorna högst.
Att Miljöpartiet valde sida var ett stort misslyckande för Alliansen som tappade möjligheten att bygga en blågrön majoritet i riksdagen.
Men Romson och Fridolin ville bli stora och ha regeringsmakt. De vill bli ett bredare parti.
Problemet är att det är en riskabel strategi. Den som spär ut sitt budskap för mycket riskerar att förlora sin själ.
Kanske vore det bättre att Miljöpartiets företrädare
i stället för att prata om allt möjligt försökte fokusera på den fråga som fick folk att börja rösta på dem från början?
Efter Romsons genomklappning skulle Miljöpartiet göra klokt i att ta sig en riktig funderare på hur de ska komma in i matchen igen när det gäller både företrädare och politik.
Så här dåligt får det inte vara.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.