Efter Blairs bok börjar det nya
Tony Blairs memoarer har släppts i Storbritannien. The Guardian skickade på morgonen ut en journalist efter ett exemplar: han fick läsa boken och samtidigt liveblogga för läsarna om vad det stod. Så omsusade har memoarerna varit.
Rubrikerna som rullades ut under dagen handlade mest om Blairs relation till Gordon Brown. Det mesta i detta drama är dock känt sedan tidigare: två bästa vänner som slits isär av svartsjuka.
I Peter Mandelsons memoarer som jag nyligen läste utropar Blair att Brown är ”mad, bad and dangerous”, ett omdöme som får Göran Perssons kommentar om Mona Sahlin, ”tänkandet är inte hennes starka sida”, att framstå som ytterst belevad.
Brown kunde aldrig hantera att Blair blev partiledare. Striderna mellan grannarna i varsitt hus på Downing Street rev och slet i Labour i över tio år. Nu är allt över. Däremot inte Labours aptit för dramatiska rivaliteter – i stället för två bästisar konkurrerar nu två bröder om partiledarskapet.
David och Ed Miliband sägs vara europeisk socialdemokratis Venus och Serena Williams. Förhoppningsvis utvecklas de av att tvingas spela mot varandra. Men ingen vet.
David Miliband fokuserar på att vara en trovärdig opposition mot David Camerons regering. Ed har däremot vänt sig mer inåt: han pratar till partiet, ”vi måste förnya oss”. David antyder att Ed bara säger det som partiet vill höra. Ed antyder att David är för associerad med New Labour.
Blair skriver i sina memoarer att Labour förlorade i våras eftersom Brown inte förstod att han måste fortsätta vara just New Labour. Det är en analys som Blair är ganska ensam om. Det mest fascinerande med den pågående partiledarstriden är hur eniga kandidaterna är om vikten av att gå vidare. New Labour var bra, men nu krävs något nytt:
För det första måste kampen mot den ekonomiska ojämlikheten prioriteras. För det andra kan finanssektorn inte bli för stor (i stället behövs mer aktiv näringspolitik.) För det tredje bör Storbritannien inte klänga lika mycket vid USA. Och för det fjärde måste Labour-partiet bli mindre centralstyrt.
Alla dessa punkter är tydliga brott mot Blair-åren. Och på alla dessa punkter är kandidaterna eniga.
Tiderna har förändrats. Socialdemokratin måste utvecklas.