Obildade Sarah Palin bildade bisarr skola
Jag såg den omtalade filmen om Sarah Palin. Hon är förstås komisk som figur men har verkligen solkat ner USA, drömmarnas land som jag älskat sedan jag satte ner foten i Florida en vibrerande hetfuktig vårdag 1996.
Sedan dess har jag sett det mesta från Grand Coulee-dammen till Capitolium.
George W Bush träffade jag i Ovala rummet, han bidrog inte tjänligt till USA:s internationella rykte genom att invadera Irak mot omvärldens vilja. Bill Clinton skakade jag hand med i Indianapolis, han fläckade också ner Vita husets värdighet en smula med sin otrogna kåtma.
Alaskas förra guvernör Sarah Palin har aldrig haft en stor maktposition men har gjort mer skada än någon av dem. Inte för USA:s invånare, som Bush, men för USA:s image. Clintons intellektuella storhet förnekar ingen, och även om Bush ofta utmålas som debil så är det långt från sanningen. Han visste vad han pysslade med.
Palin vet ingenting.
Ändå, i ett utslag av kortsiktig maklystnad och cynism från en man vi trodde bättre om, John McCain, blev hon vicepresidentkandidat i världens mäktigaste nation. Hon var ett val och ett hjärtslag från presidentskapet.
Mindblowing, som de säger over there.
Sådant kan bara hända i samhällen där makt ärvs eller i en era i historien då de verkliga ledarna består av anonyma coacher och kommunikationsbyråer bakom säljande ansikten.
Palins personlighet gick hem i stugorna och sattes i intensivkurs i bland annat historia och geografi. Hon hade ingen aning om vad som var Europa och vad som var Asien, och trodde att drottningen bestämde i England.
Det har sagts mycket om Palin, insiders hävdar att hon är rent galen. Vi kan nöja oss med att säga ... ehum ... man vill ju inte låta som en näthatare ... djupt antiintellektuell. Bottenlöst, faktiskt.
Palin försöker inte ens. Hon bygger sina åsikter på vad hon sett i sitt liv och i sin håla. Hon saknar ödmjukhet inför större vetande.
Ändå är hon en internationell stjärna på samma nivå som Barack Obama och Hillary Clinton. Varje gång jag ser henne, ser jag en underbar nation i förfall.
I går hade HBO-filmen ”Game change”, med Julianne Moore som den karismatiska Palin, premiär på svenska Canal Plus. Den bygger på sista delen av den mästerliga reportageboken om valrörelsen 2008 av John Heilemann och Mark Halperin.
Filmen är, till skillnad från bokens raka vittnesmål, rätt hygglig mot Palin. HBO vill inte framstå som en alltför östkustliberal tv-kanal eller spela Tea party-rörelsen i händerna. Inget stärker dumheten lika mycket som när upplysta hånar dumheten.
Det avgörande problemet med Palin är att hon inte blev en parentes, hon bildade skola. Flera av de republikanska presidentkandidaterna detta varv var hennes, eller snarare McCain-utnämningens, mentala barn. Inte lika groteskt obildade som Palin men lika pajasartade för varje tänkande människa.
För att återfå något slags förtroende för det republikanska dårhuset var det nödvändigt att välja Mitt Romney. Men Palin och hennes bisarra barn simmar ännu i det republikanska partiets mediala högvatten som en påminnelse om att det inte var långt borta att USA fick en vicepresident som på allvar menade att hon hade utrikespolitisk trovärdighet eftersom många personer i Alaska kan se till Ryssland.