Strunta i Tintin och gå vidare
Landets ledande liberala debattörer har ägnat en stor del av valrörelsen åt att recensera antirasisterna.
Nu när Sverigedemokraterna har fått 13 procent av väljarnas stöd fortsätter samma liberaler på samma sätt. Arbetet mot Sverigedemokraterna har inte fungerat, skriver Dagens Nyheters Jonas Thente på tidningens kultursida i dag. Han har all anledning att vara självkritisk.
"Surdegsantirasism"
Varken då eller nu riktar debattörerna sin kritik mot de samhällsstrukturer som orsakar splittring. Inte heller ägnas en enda rad i Thentes text åt dem som utsätts för rasism. Istället skuldbeläggs de människor som aktivt försöker synliggöra de rasistiska strukturerna.
Även Svenska Dagbladets politiske chefredaktör Tove Lifvendahl är inne på samma spår. Igår citerade hon gillande journalisten Per Johanssons "fem ineffektiva sätt att bekämpa rasism". En punkt handlar om "den självgoda surdegsantirasismen". En annan om den "blundande antirasismen" där det varnas för faran att bara umgås med andra "kulturintresserade intellektuella antirasister".
Thente använder ordet vi i sin text. Vilka som ingår i vi:et är oklart. Läsaren får dock veta att det handlar om människor som dricker ekokaffe och skriver på kultursidor. Eller går på seminarier och är upptagna med att diskutera Tintin och "Lilla hjärtat”.
Dansk Folkeparti
Genom att göra så upprepar han en myt om att samhället är uppdelat mellan vanligt folk och kulturelit. Vanligt folk som har verkliga problem och en kulturelit som har låtsasproblem. Märkligt nog är precis detta också den världsbild som SD livnär sig på.
När högerpopulistiska Dansk Folkeparti växte i Danmark gjorde de det genom att ställa två grupper mot varandra. Invandrade mot etniska danskar med låga inkomster. Samtidigt som klasskampen ersattes med kamp mot etablissemanget.
Som författaren Lena Sundström beskrev den danska utvecklingen en gång:
"De två grupper som skulle ha allt att vinna på att förena sig i gemensamma intressen, är nu de två grupper som hetsas mot varandra i stället".
Gör något
Sverige är inte Danmark men det finns lärdomar att dra från grannlandet. När Thente använder Tintin och Lilla Hjärtat som exempel riktar han udden fel.
Debatten om Lilla Hjärtat drevs många gånger av afrosvenskar som vill ge sina barn en värdigare uppväxt än den de själv hade. Många föräldrar önskar att barnlitteraturen inte ska reproducera de idéföreställningar om svarta människor.
Är det just den här gruppen som Thente vill ska hålla tyst och acceptera sakernas tillstånd?
Kanske är det dags för Sveriges liberala debattörer att testa något nytt: kom ner från recensionsläktaren och börja göra något själva i stället.