Löfven måste plocka av gubbglasögonen
I fredags sa Stefan Löfven att han leder en feministisk regering.
På ytan ser det bra ut. Hälften av statsråden, och både utrikesministern och finansministern, är kvinnor.
Även politiken, som reformen om en tredje pappamånad, är löftesrik. Men feministiskt ledarskap kräver mer, det behövs förändrade värderingar och en ny partikultur i Socialdemokraterna. En illustration av problemet är tyvärr hur Stefan Löfven valt ut sin regering.
I riksdagen har Socialdemokraternas arbete letts av partiledaren tillsammans med gruppledarna i de olika utskotten.
Gruppledarna, den så kallade ”gruppstyrelsen” är en jämställd krets. Men när Stefan Löfven själv fått bestämma vilka medarbetare han uppskattar har följande hänt.
Urban Ahlin, gruppledare i utrikesutskottet, har blivit talman.
Thomas Eneroth, gruppledare i socialförsäkringsutskottet, har befordrats till gruppledare för hela riksdagsgruppen.
Hans företrädare Mikael Damberg har blivit befordrad till regeringen. Det har även flera andra gruppledare i utskotten som Anders Ygeman, Morgan Johansson, Ibrahim Baylan och Peter Hultqvist blivit.
Den enda gruppledare, utan snopp, som blev befordrad är Ylva Johansson. Killarna vann mot tjejerna med sju mot en.
Men kvinnorna kanske saknar erfarenhet och meriter?
Nja.
Lena Hallengren är gruppledare och tidigare statsråd, Veronica Palm är gruppledare och ordförande i Socialdemokraterna i Stockholm, Marie Granlund är gruppledare och tidigare ordförande för Socialdemokraterna i Malmö. Även övriga kvinnor har tunga meriter. Delvis handlar det om samma personer men tittar man på det mäktiga verkställande utskottet är mönstret detsamma. Förutom Stefan Löfven själv blir nu sex av sju män befordrade, men bara en av sju kvinnor. Den enda man i VU som inte blir befordrad är LO:s ordförande.
Så här ser könsmaktsordningen ut inom det feministiska partiet socialdemokraterna.
Svart på vitt.
Kvinnors insatser är inte viktiga.
Mäns är viktiga.
Precis som Irene Wennemo påpekar i Dagens Arena har männen i regeringen genomgående tunga egna plattformar i partiet medan kvinnorna i de flesta fall hämtats från lokal nivå eller utifrån.
Erfarenheten från både Göran Perssons och Fredrik Reinfeldts regeringar är att de med svagare intern förankring sitter löst om det börjar blåsa.
Socialdemokraterna ska nog inte ta kvinnors röster för givna.
Moderaterna kommer med all sannolikhet att välja en kvinna till partiledare.
Om Folkpartiet byter ledning står valet mellan Maria Arnholm och Birgitta Ohlsson.
Inom Kristdemokraterna vill många se att stafettpinnen, den dag Göran Hägglund avgår, tas över av populära Acko Ankarberg Johansson.
Sen kommer Löfven, Sjöstedt och Fridolin stå där i partiledardebatterna med sina slipsar.
Sverige behöver en feministisk regering som vågar se sig själv i spegeln och göra upp med egna fel och brister. Stefan Löfven måste ta av gubbglasögonen och sätta på sig nya, i mer rosa kulör.
Socialdemokratiska partiet behöver i sina arbetsformer bli en förebild för hur vårt land skulle kunna vara.
Det är tyvärr en bit kvar – på alla nivåer.