Folkets Europa blev dårarnas paradis
Alla väger bär till Rom, brukar man säga - och det är ganska dåliga nyheter just nu. Efter det italienska valet står klart att vi ännu inte vakat ur en av Europas värsta mardrömmar någonsin.
Valresultatet kan bli en katastrof i nivå med Brexit eller valet av Donald Trump. Ett av EU:s största länder och den tredje största ekonomin ser ut att falla i händerna på politiska krafter som varken är intresserade av att stärka EU, stå upp för europeiska värderingar eller att över huvud taget ta ansvar.
Om Italien kollapsar, politiskt eller ekonomiskt genom exempelvis en bankkris, är det inte säkert att dagens EU klarar smällen. Landets statskuld ligger nästan på grekiska nivåer och riktigt hur illa ställs det är med bankerna är det ingen som vet.
Socialdemokratiskt fiasko
Det socialdemokratiska partiet, Partito Democratico, gjorde fiasko och partiledaren och premiärministern Matteo Renzi avgick på direkten.
Vann i antal röster gjorde den populistiska Femstjärnerörelsen med 32 procent. Det är egentligen inget riktigt parti utan en samling illustra karaktärer som mest vill röra om i grytan och provocera. Beslut fattas i medlemsomröstningar på nätet och någon riktig ideologi finns inte. Femstjärnerörelsen är renodlade populister.
- Det här är en post-ideologisk seger som står över klassiska uppdelningar som höger och vänster, sa ledaren Luigi Di Maio efteråt.
Men det är knappast sant, valet är snarare toppen av den högerpopulistiska våg som med finanskris och flyktingkris i seglen svept från land till land. Visserligen ett långfinger åt vänstern och den demokratiska högern men samtidigt fast förankrad i Europas auktoritära högertradition.
Berlusconi tur och retur
I snart 25 år har Silvio Berlusconi hemsökt Europeisk politik. Han klev in i det tomrum som bildades i början av 90-talet när den etablerade högern och vänstern störtade samman efter avslöjanden om kontakter med maffian.
1994 bildade han sin första regering och sände en chockvåg över hela kontinenten. Med sig tog han både arvtagarna till Mussolinis fascister och det då lokala högerextrema partiet Lega Nord.
Övriga Europa tog sig för pannan, men högerpopulismen var här för att stanna.
Den högerkoalition Berlusconis parti Forza Italia tillhör fick 37 procent i veckans val men hans parti blev bara näst störst och fick se sig slagna av högerextrema La Lega och dess ledare Matteo Salvini som därmed tar över stafettpinnen.
Europas värsta mardröm vore att extremhögern och Femstjärnerörelsen bildar nästa regering, scenariot är döpt till "Frankensteinkoalitionen" och är inte omöjligt.
En sådan regering vore inte olik den ungerska eller polska även om varje lands nationalism naturligtvis är unik. Skillnaden är att Italien har 60 miljoner invånare och är ett av EU:s grundarländer.
Världen blev bättre
När även Rom faller till barbarerna måste frågan naturligtvis ställas, vem står näst på tur?
Min generation är uppväxt med löftet om att allt ständigt kommer att bli bättre. Vi har upplevt hur Berlinmuren föll, att apartheid ersattes av demokrati i Sydafrika och hur Nordirlands katoliker och protestanter slutligen slöt fred.
Under vår livstid har allt fler länder blivit demokratiska, Europa enats mellan öst och väst och den ekonomiska utvecklingen i världen lyft miljoner människor ur fattigdom. Världen är på många sätt än bättre plats att leva i än någonsin tidigare.
Samtidigt kan vi inte lova våra barn samma sak.
Det är en fasansfull insikt.
"Var blev ni av ljuva drömmar om en rimligare värld?" sjöng Monica Zetterlund 1976 i sorg över att 1968 års vänstervåg inte infriade alla sina löften.
Hennes svar på besvikelsen var att "tro på det vi trodde på, trots allt".
Det är ingen dålig tanke. På sätt och vis är den högerpopulistiska vågen svaret på frågor som vänstern borde ha ställt sig för länge sedan.
Vi kunde ha tänkt efter före när EU integrerades och utvidgades som mest för ungefär femton år sedan. Och vi borde ha funderat mer över de som blev globaliseringens förlorare.
Lägereld av missnöje
Den brittiska premiärministern Tony Blair var en av dem som tidigt såg riskerna. Han argumenterade för visionen om ett "Folkets Europa" som börjar med att svara på de frågor vanliga människor ställer - inte de ämnen Bryssel diskuterar.
Så här i efterhand är det uppenbart att en lite makligare takt i bygget och utvidgningen av EU skulle ha skapat en stabilare grund. Men det är lätt att vara efterklok.
Vägen från "Folkets Europa" till dårarnas paradis var kantad av goda föresatser. Men EU:s länder lyckades aldrig få sina medborgare med på färden.
Partierna i den populistiska och antieuropeiska rörelsen är i första hand "lägereldar av misstro" för att låna ett begrepp från forskarna vid SOM-institutet vid Göteborgs Universitet.
De samlar grupper som av olika skäl saknar förtroende för samhället, medier och politiker. Och om vi vill vända utvecklingen är det där vi måste börja.
Både partier och medier måste ställa frågan "varför litar de inte på oss"?
Och på allvar lyssna efter svaren.