Fakirexpressen mot framtiden
De brukar kallas fakirexpressen, självplågaren eller något sådant. Planet klockan 07.00 från Umeå, X2000 klockan sex från Göteborg eller SJ:s regionaltåg från Örebro klockan 06.21. De tidiga förbindelserna – oftast till Stockholm – som ger långpendlare ytterligare en natt hemma, men till priset av en extra lång arbetsdag.
Min egen fakirexpress avgår klockan 06.04 från en i allmänhet stillsam järnvägsstation i Ludvika. Knappt två timmar på Tågkompaniets Reginatåg följt av ytterligare en timme på SJ:s tåg mellan Västerås och Stockholm.
Vid det laget finns det morgnar när det kan kännas som om jag redan genomfört ett arbetspass.
Samma lite yrvakna ansikten brukar dyka upp på perrongen varje måndagsmorgon. Studerande som pendlar till Västerås. Personer som arbetspendlar till Fagersta. Men framför allt är vi en skara som varje vecka lämnar Bergslagen för att åka till jobb i Stockholm. Det är inte svårt att känna igen oss. Vi har precis de biljetter som ger bäst rabatt, och vi kan turlistorna utantill. En missad förbindelse innebär också missade möten och en massa trassel.
Jag vet inte om långpendlingen ökat, men jag misstänker det. Det känns nämligen som de där tidiga tågresorna registrerar några drag i vår tid som emellanåt kolliderar mitt i vardagen.
Det första är naturligtvis arbetslivets föränderlighet. När Sven-Otto Littorin och hans stab argumenterar för att människor ska flytta så snart de förlorat jobbet är det faktiskt ingen ny idé. Att samla ihop en grupp stockholmare, eller för den delen göteborgare, utan att åtminstone någon är inflyttad är en i det närmaste omöjlig uppgift. Det gångna seklet har varit en enda lång folkvandring, och i jämförelse med många andra har svenskarna bjudit förhållandevis litet motstånd. En viktig förklaring till att de regionala skillnaderna trots allt är begränsade.
Men långpendlarna på Västeråståget genom Västerbergslagen har ju inte flyttat. De bor kvar, eller upplever det i alla fall så.
Det är nämligen inte så lätt att bryta upp.
Bostadsmarknaden, allt mer präglad av privatisering och spekulation, underlättar inte precis för den som ska flytta. Och i takt med att Mats Odell avskaffar bostadspolitiken och ersätter den med nya spekulationsmarknader lär det bli än svårare.
Dessutom har samhället förändrats på ett annat, och kanske mer positivt sätt. Med undantag för en eller annan kristdemokrat betraktar vi inte längre familjen som ett bihang till en familjeförsörjare.
Med två personer i en yrkeskarriär, och ett allvarligt ansvar för barnens uppväxtmiljö, är det knappast möjligt att flytta runt mellan alltmer specialiserade jobb.
Det finns ett pris att betala för de ständiga förändringarnas samhälle. Ett pris i form av uppbrutna vänskapsband, påfrestningar på familjerna och en bostadsmarknad i ständig obalans. Eller i form av riktigt tidiga resor med tåg, flyg eller bil.
Då är trots allt ofta fakirexpressen att föredra.