Veckan Twitter pratade om det
Vidden av hur kvinnor sviker sig själva, det är framförallt det som slår en. Kanske för att det är det mest tragiska. Kanske för att man vet att det är precis så det är.
Journalisten Johanna Koljonen började häromdagen debattera sexualitet, övergrepp och gråzoner på mikrobloggen Twitter. Smutskastningen mot de kvinnor som anmält Julian Assange för övergrepp väckte frågor. Oavsett om Wikileaks grundare är skyldig eller inte: priset för att prata om frågorna är uppenbarligen skyhögt. I alla fall för kvinnor.
Just därför måste fler göra det.
Under hashtaggen #prataomdet började Koljonen dela med sig av sina erfarenheter, fler och fler följde hennes exempel. Plötsligt var det inte diplomatiska hemligheter som läckte över internet i Wikileaks spår – det var något annat.
Det finns många saker som världen inte vill erkänna för sig själv.
Den verklighet i vilken sexuella övergrepp sker är en splittrad verklighet – en verklighet delad av det ojämlika förhållandet mellan könen. Män och kvinnor uppfattar ofta samma sexuella situation olika. Problemet att hantera våldtäkt juridiskt (som man antagligen aldrig kan komma runt) handlar om att en och samma handling beroende på tolkning kan vara antingen sex eller våldtäkt.
I ett ojämlikt samhälle ser kvinnors möjligheter till samtycke helt annorlunda ut än mäns, mäns möjligheter till tvång ser helt annorlunda ut än kvinnors och det är i den här verkligheten som vi förväntas kunna säga både ja och nej utan att någon talar om för oss att vi är värdefulla. Tvärtom.
Den feministiska psykologen Carol Cassell skriver i boken ”Swept away: why women fear their own sexuality” att kvinnor lär sig att inte ta ansvar för sin sexualitet. De betraktar den som en reaktion på mannen, på situationen och egentligen på vad som helst som inte kommer ur dem själva. Resultatet blir ofta att när de borde stått på sig, sagt nej eller rent av rest sig upp, biter de ihop tiger och skäms.
Hur kan man säga nej om man tror att frågan redan är passerad?
Rätten till den egna kroppen finns inte. Den måste uppnås – precis som alla andra rättigheter. Och just därför måste man, precis som Twitter verkade inse några timmar den här veckan: prata om det.