Skatten i Storbritannien höjs med 500 miljarder
Magdalena Andersson borde åka på studiebesök
Brittiska Labour under premiärminister Keir Starmer har presenterat sin första budget sedan valsegern i somras.
Storbritannien är sedan 14 år under konservativa regeringar ett närmast exceptionellt misskött land. Sjukvård, skolor, infrastruktur, järnvägar, el, vatten, post, nästan ingenting fungerar.
Samtidigt är statsskulden varit lika hög som landets BNP.
Labour höjer nu skatterna med över 40 miljarder pund, vilklet motsvarar över 500 miljarder kronor. Merparten betalas av arbetsgivarna.
Vård och skola
Finansminister Rachel Reeves säger att hennes prioriteringar är att ”investera, investera, investera”. De konservativa och näringslivet är förutsägbart arga men pengarna behövs.
Dels till att täcka upp de stora hål i bland annat sjukvård och skola som den förra regeringen lämnade efter sig. Men Labour vill även börja jämna ut klassklyftorna.
Det är en modig politik som står helt i strid med den rådande ortodoxin i Europa där regeringar av olika färg försöker hålla nere skatter och är närmast skräckslagna inför ord som ”fördelningspolitik” och offentliga investeringar”.
Åtstramningspolitiken ligger som en våt kvävande filt över kontinenten.
Tillväxt
Debatten i Storbritannien följer invanda hjulspår och det återstår självfallet att se hur det går. Men det finns något hoppfullt i att Labour inte tycks vara rädda för konflikten.
Det nyliberala systemskiftet på 80- och 90-talen blev ju en katastrof för de allra flesta. Klyftorna ökade när skatterna sänktes och de verksamheter som privatiserades och avreglerades slutade ofta att fungera.
I Sverige som i Storbritannien. När vi sänkte skatterna för att få mer pengar i plånboken blev främst banker och kapitalägare rika. När vi avreglerade järnvägen, posten och skolan slutade tågen gå i tid, posten att komma fram och barnen läser allt sämre.
Om Labour lyckas med sin investeringspolitik finns anledning för många att ta efter.
Plånboksfrågor
De flesta Socialdemokratiska partier i Europa har under många år varit rädda för att politisera den ekonomiska debatten. Magdalena Andersson och Mikael Damberg får det ofta att låta som närmast tekniska frågor.
Men fördelningspolitik är djupt ideologisk, ska man lägga pengarna på vården eller på avdrag för städning? Ska ägandet av lyxbåtar – som i Sverige – vara skattefritt? Ska en undersköterska – som idag – ofta betala högre andel av sin inkomst i skatt än en börs-VD?
Titta, det går att ställa dessa frågor, bara man vill.
Kanske de svenska Socialdemokraterna borde åkta på studiebesök till London?
Om de inte vill lära av politiken så kan de i varje fall studera modet.