Ska Kristersson hålla på och kindpussa folk nu?
Han påstod att han älskar svensk kultur – sedan hände något
Det känns olustigt, lite perverst att ta upp det, men Ulf Kristersson träffade Sanna Marin och det som hände sedan kan jag bara inte skaka av mig.
De två nordiska statsministrarna hälsade på varandra med en kindpuss.
Vad är det som pågår? Det är kusligt, något står inte rätt till. Det här är inte min kultur.
Ulf Kristersson älskade Sverige och svensk kultur. Han ville försvara den till en sådan grad att han var beredd utvisa folk som inte förstår sig på det svenska levnadssättet. Något har hänt.
Jag söker svar, letar bakåt i tiden efter något som kan ha förändrat Ulf Kristersson, skakat om honom så i grunden. Till slut hittar jag det.
Allt som behövdes var visst ett toppmöte i Bryssel. Kristersson åkte ner till Europa på sitt första sammanträde med övriga EU-ledare och återvände som en förändrad man.
Det såg ut som att han skrattade åt deras skämt, han liksom bugade sig lite grann
Till och med Sveriges Radios Europakorrespondent Susanne Palme noterade det. I en sändning efter toppmötet konstaterar hon att Kristersson är ”trevlig och vet hur man för sig här”, särskilt i jämförelse med vår förra statsminister.
– Det vi har sett på bilderna här är ju att han har gått omkring med ett stort leende på läpparna. Han stod i en stor grupp tillsammans med några andra EU-ledare och det såg ut som att han skrattade åt deras skämt, han liksom bugade sig lite grann, säger Susanne Palme.
Ulf Kristersson är precis där han vill vara. Under flera år har han känt sig orättvist behandlad, berövad på sin roll som statsminister, hans kompetens har inte blivit erkänd.
Nu får han äntligen vara med. Han skrattar med de andra stora ledarna, bugar sig lite lätt och suger åt sig av deras kontinentala grace.
Han är litet fransk i sin stil, Ulf Kristersson, så är det bara, han skäms inte för det. Sveriges Napoleon är inte rädd att kindpussa sina jämlikar, lätt som en liten fjäril skrider han till verket när chansen ges.
Visst, Magdalena Andersson var lite barsk. Hon neg knappast åt några skämt i Bryssel, var säkert inte särskilt populär. Men jag glömmer aldrig när hon träffade Tysklands Olaf Scholz och räckte fram handen som en bandyklubba, spikrak, kroppen så långt ifrån förbundskanslern som möjligt.
Så beter sig en riktig svensk statsminister.
Jag bläddrar bland fotona på Kristersson och Marin och inser att jag underskattat honom. Han vet precis vad han håller på med. Han tänker krossa allt vi står för, inget tunt regeringsunderlag kan hindra honom från att vända landet upp och ner.
Allt började med en liten puss.