Sjukt ändå att Thatcher var så besatt av techno
Dödade den brittiska partyhögern till ett taktfast beat
Jag bor sedan ett par år tillbaka i Storbritannien, och jag har en spaning.
Till skillnad från i Sverige är det i Storbritannien en självklarhet att man är vänster om man gillar att festa. Särskilt om man gillar att dansa, långt in på natten.
Motsättning mellan konservatism och kul
Man skulle kunna tro att det handlar om att högern har ett intuitivt motstånd till allt som är busigt, vilt och gränsöverskridande. Alltså, allt som kännetecknar en riktigt bra fest. Särskilt om högern till stor del är konservativ snarare än liberal, som ju är fallet i Storbritannien.
Kanske ligger det något i att det finns en ideologisk motsättning mellan konservatism och kul. Åtminstone den typen av nyskapande kul som varje generation hittar på.
I Storbritannien går det dock att härleda konflikten mellan konservatismen och festande till något ganska konkret: året då Margaret Thatcher fick upp ögonen för Acid House.
Det arga brevet
År 1989 hade stora utomhusfester som spelade elektronisk musik börjat dyka upp runt om i Storbritannien. Festerna, som ofta spelade Acid House, höll på hela nätterna och samlade tusentals ungdomar. De var en samlingsplats för partyglada från samhällets alla skikt.
Thatcher började se rött efter att hon fick ett argt brev från en konservativ parlamentarikers farbror. Farbrorn bodde i en by på landsbygden och hade blivit störd av en stor utomhusfest som hållit på till halv åtta på morgonen.
Det arga brevet blev startskottet för Thatchers kamp mot rejven och den elektroniska musik som höll igång dem.
Lag mot technomusik
Kampen blev mångårig. Moralpanik över ungdomarnas nya sätt att ha kul spred sig. Brutala polisräder mot stora fester blev allt vanligare. Kampen kulminerade i ett lagförslag som drevs igenom av Thatchers efterträdare, John Major. Den blev dödsstöten för spontant organiserade utomhusfester.
Lagen gav polisen makt att stänga ner fester med mer än 20 personer där musik spelades ur högtalare. Men man ville komma åt rave specifikt. Därför definierade man musik som “ljud som helt eller till övervägande del kännetecknas av en följd av repetitiva taktslag”.
Oförlåtligt
Definitionen har blivit legendarisk i Storbritannien. Den representerar ett illa dolt försök att via lagens långa arm motverka en särskild sorts kulturyttring. Mer än trettio år senare har de som älskar elektronisk musik fortfarande inte förlåtit de konservativa politikerna.
Rave var från början en opolitisk rörelse. Många av dem som organiserade festerna hade libertarianska eller anarkistiska tendenser. Men Thatcher spikade igen kistan för partyhögern med taktfasta slag. Dunka, dunka, dunka.