Jag blir galen av att se kollegornas skräpberg
Nu är det feminism att tillverka egna städtrasor
Jag ska inte nämna några namn, men vi har reportrar här på Aftonbladet som utkämpar en ständigt pågående strid mot naturlagarna. Dessa kollegors skrivbord är täckta av böcker, rapporter, tidningar och gamla äppelskrutt. Det har tålmodigt byggts upp under lång tid, ibland år, avlagringar efter en lång och trogen tjänstgöring.
Man kan omöjligt förstå hur det hela inte glider ner i knät på vederbörande.
Kanske borde det väcka en viss respekt. Med berått mod utmanar de självaste gravitationskraften. Förmodligen kräver det någon slags skicklighet, fingertoppskänsla. Ett gem på fel plats och korthuset rasar.
Men jag har svårt att inte ta saken i egna händer och sopa ner alla gamla recensionsexemplar, rapporter och DN-bilagor i pappersåtervinningen. När det handlar om ordning och reda får jag anstränga mig för att inte tappa all respekt för mitt och ditt.
Jag är ivrig medlem av den städkult som har vuxit fram de senaste åren, framför allt bland unga kvinnor. Alla verkar se på tv-serier med japanska städgurus, vara med i grupper med husmorstips på nätet och köpa storpack med bikarbonat och ättika för att städa ekologiskt.
Instagramkontot Ekotipsets bok om ”naturlig” städning från 2021 blev en storsäljare. Marie Kondo, som haft två tv-serier på Netflix och släppt flera böcker om att skapa ordning hemma, är omåttligt populär.
Jag är besatt. Ni skulle se min garderob. Dra ut en låda och du hittar färgordnade tröjor, vikta till prydliga kvadrater, förvarade på högkant. På jobbet står tepåsar och klisterlappar uppradade i små papplådor på skrivbordet, datormusen läggs i en egen liten låda för att vila under natten.
Det är inte bara jag, här har det hänt något. Alla verkar ha glömt tiden då det var förtryck att skrubba toaletterna. Nu är det feminism att tillverka egna magiska städtrasor.
Det är uppenbart en reaktion mot köpsamhället, mot överkonsumtion och giftiga städmedel som hälls ner i avloppet och läcker vidare ut i haven. Men det är något mer än så.
Dagens unga är mer konservativa än tidigare generationer. Vem letar inte efter trygghet i en värld där det händer lite för mycket på en gång? Att städa och sortera blir terapi, tillfredsställer kontrollbehovet.
De flesta av oss kan inte göra så mycket gasläckan i Östersjön. Men med en flaska ättiksprej kan vi åtminstone kontrollera kalkavlagringarna i duschen.
Jag vet inte vad som pågår vid skrivborden omkring mig. Kanske försöker de undermedvetet göra uppror mot överheten och ordningskraven, en stökets antifascism. Kanske är de bara slarvpottor.
Men en sak är säker: en vacker dag slänger jag den där smakisen utan sugrör som kollegan aldrig kommer dricka upp.