Löfven måste göra sig av med sina två spöken
7 JULI 2013. Stefan Löfven
Socialdemokraterna har haft fyra partiledare de senaste sju åren. Göran Persson, Mona Sahlin. Håkan Juholt och Stefan Löfven. Alla har de talat från scenen i Almedalen i Visby. Solen har skinit, regnet har fallit, gräset har varit vått och halt, eller torrt och trött. Havet har skiftat färg från grådis till lagunblått. Visby ringmur har stått där. Ingvar Carlsson och Lisbet Palme har suttit på första bänk i opinionssiffror från 45 procent till 25 och tillbaka igen till 30. Med samma ansiktsuttryck av mild partilojalitet.
Paradoxalt nog har dock de partiledare som passerat revy på scenen mer än något annat varit upptagna med att inte vara varandra.
Mona Sahlin tillträdde i ett läge när Göran Persson petade folk i magen och byggde dyr gård. Hon skulle inte bara vara lyssnande när han var bufflig, kvinna där han var man utan hon skrev näst intill ut honom ur historien. I sitt tal i Almedalen 2007 beskrev hon en rak linje från Olof Palme, via Ingvar Carlsson och Anna Lindh till sig själv.
Göran var utraderad.
Tio år som statsminister borta.
Ödets ironi blev att den valrörelse som Sahlin sedan tvingades utkämpa tog plats efter en djup ekonomisk kris. Nu var det plötsligt inte rådslag och öppenhet som efterfrågades utan snarast de egenskaper som Göran Persson besatt: ekonomisk trovärdighet och hårda nypor. Det blev valförlust, kaos och Håkan Juholt.
I den ordningen.
Mona Sahlins ansågs ha varit för höger, ville ligga sked med Miljöpartiet, verkade ha tyckt att a-kassan var ett bidrag och att klass var en gammal konfliktlinje. Håkan Juholt gjorde vad hon inte gjorde och förkroppsligade vad hon inte förkroppsligade. Dundrande vänsterretorik, kompromisslös ansiktsbehåring och åtta månaders utspelsfyrverkeri hela vägen tillbaka till Oskarshamn där det en gång började.
”Jag är född socialdemokrat och jag kommer att dö som socialdemokrat.”
Tack och hej!
Stefan Löfven valdes för att vara allt som Juholt inte var. Stabil, lugn, trygg, trovärdig. Politik handlar om att bli respekterad, inte älskad och faktiskt om att var lite tråkig, hette det.
Stefan Löfven håller i dag sitt andra tal i Almedalen som socialdemokratisk partiledare och han har lyckats etablera en typ av förtroende som varken Mona Sahlin eller Håkan Juholt lyckades med.
Men han är fortfarande fast i deras förbannelse.
Två spöken viskar fortfarande i den socialdemokratiska ledningens öra. Låt oss kalla dem Sahlinspöket och Juholtspöket.
Sahlinspöket stryker runt i kanslihuset och berättar att konflikt i ekonomiska frågor är farligt. Mona Sahlin och Thomas Östros testade detta och socialdemokratins historiska ekonomiska trovärdighet gick åt skogen. Varje gång som Thomas Östros sa ”för lite och försent” om Anders Borgs krishantering sjönk Socialdemokraterna i opinionen. Konflikt om ekonomin funkar inte mot Reinfeldt och Borg, säger Sahlinspöket. Detta är en naturlag.
Samtidigt viskar Juholtspöket från sina mörka hörn om att vision och alla de ting som ligger utanför budgetramarna, allt som inte genast kan prissättas och finansieras, det får man inte prata om. Håkan Juholt gjorde detta på varenda kultursida och så fort han fick en mikrofon under näsan och ja, vi vet ju hur det gick. Vision funkar inte i dagens medieklimat.
Dessa spöken har orsakat en situation där Stefan Löfven varken kan föra en intellektuellt hederlig diskussion om vad svensk ekonomi behöver, eller berätta för väljarna vad han vill med Sverige. Vision, patos och tydligt moraliska rättvisefrågor framstår som giftiga efter Juholt och om ekonomin är konflikt inte tillåten.
Kvar finns en mycket begränsad politisk repertoar.
Politiska kampanjer handlar i slutändan om svårfångade känslor. Sakfrågor, valmanifest och de politiska företrädarna blir indikatorer som signalerar dem. På denna nivå var grundfrågan i valrörelsen 2006 inte vem som bäst kunde få ner arbetslösheten utan vem som förstod väljarna bäst. Fredrik Reinfeldt uppfattades som att han såg dem och både erkände och kunde definiera nya problem.
Göran Persson uppfattades som maktfullkomlig och som om han inte lyssnade.
Valrörelsen 2010 handlade däremot om vem man kunde lita på. Regeringsfråga, stabilitet och ekonomisk kompetens blev nyckelord, detta samtidigt som socialdemokratin fortfarande var fast i 2006. Partiet skulle visa att det kunde lyssna och rådslaga och dörrknacka i stället för att Persson-mästra från Rosenbad. Men fyra år hade gått och det var inte längre detta som väljarna efterfrågade.
Dagens politiska situation kännetecknas av att både Moderaterna och Socialdemokraterna är fast i valrörelsen 2010. Fredrik Reinfeldt verkar tro att han ska utkämpa även nästa val på regeringsfrågan och krishanteringens opolitiska idé om ekonomisk kompetens.
De politiska konflikterna på alla andra områden ska utraderas och man ska låtsas som om Alliansen fortfarande är en självklarhet trots att delar av Folkpartiet redan flirtar med Socialdemokraterna. Att döma av applåderna under Reinfeldts tal här i tisdags verkar hans supportrar också tro det. Så brukar kommande valförlust stavas. Moderaternas smala lycka kan bli att även Socialdemokraterna är fast i 2010.
Stefan Löfven lyssnar på de två tidigare partiledarnas spöken. Han är fortfarande uppe i att visa att han inte är Mona Sahlin och att han inte är Håkan Juholt.
Det är därför vi hittills inte har sett honom. På riktigt.
Att försöka vara allt som någon annan inte är, är att definieras fullständigt av denna person. Det är det sämsta sättet att göra sig av med spöken.
I synnerhet politiska.