Karismatisk kristenhet på frammarsch?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-02-16
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
De tragiska händelserna i pingstförsamlingen i Knutby ställer frågan om det religiösa ledarskapet på sin spets. Knutby-församlingen har alla drag som utmärker en sekt: ledarkult, förtätad gemenskap, auktoritära strukturer, kvinnans underordning och sexualiteten som redskap för förtryck.
"Är inte Knutbyhändelserna det yttersta exemplet på hur farligt det kan vara med auktoritära ledarstrukturer?" skrev pingstpastorerna Sten-Gunnar Hedin och Lars-Ivar Nilsson på debattplats i Svenska Dagbladet nyligen i ett angeläget försök att idka självkritik.
Skandalerna i Knutby har drabbat hela pingströrelsen. Plötsligt blev det tydligt att Lewi Pethrus gamla samfund är djupt splittrat i synen på teologi och ledarskap. Det är förvisso inte nytt. Också på Pethrus tid fanns fraktionsstriderna.
När sedan Livets ord och framgångsteologin dök upp i Sverige på 1980-talet var det pingströrelsen som fick mest problem. Församlingar splittrades och många medlemmar drogs till Ulf Ekmans mer karismatiska och auktoritära rörelse.
I dag är det läran om det så kallade apostoliska ledarskapet som splittrar frikyrkorna. På nätet kan man följa debatten inom kristenheten. Det är ganska förfärliga inlägg som görs, där ledarsynen tar sig klart fascistoida uttryck. Det vittnas om pastorer som utropar sig själva till "apostlar" och därmed betraktas som oavsättbara ledare som bestämmer allt.
Det som utmärkt frikyrkorna har annars varit just församlingens starka roll. Det är församlingen som kallar pastorn och det är på församlingens nåder som pastorn verkar. I den auktoritära apostlaläran är det ombytta roller: pastorn har all makt över sin församling.
Vad spelar några religiösa vettvillingar inom svensk frikyrkorörelse för roll? Om det rört sig om enstaka exempel hade det inte varit så mycket att orda om. Jag tror tyvärr att de auktoritära idéerna håller på att få fotfäste på flera håll inom den svenska kristenheten, också i Svenska kyrkan.
Många präster har hört av sig sedan jag skrev om Knutby-sekten och kristna fundamentalisters engagemang för Israel. Prästerna räds den så kallade Oas-rörelsens frammarsch. Det är en fristående, karismatisk rörelse som vill verka för andlig förnyelse inom Svenska kyrkan.
Rörelsen tycks ha ett mischmasch av influenser. Huvudtalaren vid en samling nu i mars på stiftgården Flämslätt är exempelvis Charles Whitehead, en av ledarna för den katolska karismatiska rörelsen (Catholic Charismatic Renewal).
På rörelsens hemsida (www.oas.just.nu) ser jag att en av dess teologiska rådgivare är gamle Göteborgs-biskopen Bertil Gärtner, känd kvinnoprästmotståndare. Det förklarar varför rörelsen, enligt uppgift, tagit beslut om att inte låta kvinnor vara med och dela ut nattvarden under de närmaste två åren.
I sommar ska det hållas ett stort Oas-sommarmöte i Hässleholm. Hässleholms församling (Svenska kyrkan) har tagit avstånd från mötet och kommer inte att stå som medarrangör.
Det är bra. Kyrkorna har all anledning att självkritiskt diskutera de karismatiska och auktoritära strömningarna i vår tid.