Sjuka fortsätter att utförsäkras
”Ökade klyftor under året vi just lämnade”
Till och från sägs det att det politiska landskapet har förändrats, att gamla begrepp som höger och vänster inte längre ger oss några förklaringar.
Det är struntprat. Politiker slutar och partier förlorar sina väljare, men de grundläggande frågorna om vilket samhälle vi ska ha står kvar. Och den viktigaste handlar om fördelning. Om den politiska makten ska användas för att försvara privilegier eller för att jämna ut klyftorna.
Det är det som är höger och vänster i politiken, eller klasskampen om det är någon som föredrar att luta sig mot Marx.
Under det år vi just lämnade ökade klyftorna i Sverige. Det har de gjort under de flesta av de senaste trettio åren. Sedan 1980 beskriver SCB:s kurva för ”ginikoefficienten” – det vanligaste måttet på ojämlikhet – en stadig resa uppåt.
Inget till de som har det svårast
Sverige är fortfarande ett relativt jämlikt land, men börsspekulation, skattereformer och budgetsanering har ökat skillnaderna mellan de som har och de som inte har.
Det har varit medveten politik, men kanske inte alltid avsiktlig.
De senaste fem åren är annorlunda. Då har själva kärnan i politiken just varit att öka klyftorna mellan rika och fattiga. På finansministersvenska kallas det ökade drivkrafter för arbete eller – mer internt – sänkta reservationslöner.
Det har handlat om jobbskatteavdrag. Mest till de som tjänar bäst, mycket till de som har det hyggligt och absolut ingenting till de som har det svårast.
Det har också handlat om en demontering av a-kassan. Höjda avgifter, urholkad ersättning och kanske framför allt skärpta villkor för att alls få ersättning.
I teorin borde det leda till sänkta löner, eftersom människor accepterar sämre villkor för att undvika arbetslöshet.
I verkligheten har bland andra professor Lars Calmfors och fackförbundet Unionen visat att det inte fungerar. Däremot har en majoritet av de som är
arbetslösa i dag inte rätt till a-kassa, och bara några få procent får 80 procent av sin tidigare inkomst.
Ändå är det försämringen av sjukförsäkringen som kommer att symbolisera det Anders Borgska systemskiftet. Under andra omständigheter skulle den hårdhänta behandlingen av de sjuka ha inneburit regeringsskifte 2010. Den insikten har funnits långt in i moderaternas egna led.
Anders Borg ska rent av ha bett om ursäkt för att han drivit frågan så hårt att det riskerade att kosta de borgerliga partierna regeringsmakten.
Bytte ut ministern
Nu blev det inte på det viset. Oppositionen misslyckades, men statsministern var omskakad. Hur ska man annars förklara att han i regeringsförklaringen 2010 kände sig tvungen att säga ”den som är svårt sjuk och inte kan arbeta ska kunna få ersättning”?
Statsministern talade om ödmjukhet, och bytte ut den minister – Cristina Husmark Pehrsson – som fått stå för hantverket.
Sedan dess har det varit nästan tyst.
I den politiska debatten har sjukförsäkringen ersatts av partiledarbyten och eurokriser.
Regeringen lättar en smula på villkoren för dem med de allra lägsta ersättningarna, och oppositionen försöker tvinga fram en förändring av den regel som gör att sjukskrivna ska ”prövas” mot jobb som inte finns.
Men i grunden är verkligheten densamma.
Före jul presenterade Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen en rapport där man följt upp de som utförsäkrats
under det första halvåret 2011. Rapporten – som är skriven på regeringens uppdrag – är torr i tonen. Det är siffror, procent och flödesscheman, men bakom dessa går det att ana människor.
12 600 utförsäkrade på ett halvår
Författarna beskriver situationen för en grupp, de som är inskrivna hos Arbetsförmedlingen men som inte har aktivitetsstöd, på följande sätt:
”Begränsade alternativt obefintliga förutsättningar, trots försök till anpassning, för att delta i arbetsmarknadspolitiska program.”
Frågan är varför de ska behöva skriva in sig på arbetsförmedlingen?
Fram till den första juli förra året utförsäkrades drygt 12 600 personer därför att de – med Försäkringskassans ord – uppnått ”maximal tid i sjukförsäkringen”. Alltså inte för att de hade blivit friska, eller mådde bättre, utan därför att dagarna tagit slut.
Siffrorna från 2010 visar att en majoritet kommer att återvända till sjukförsäkringen. Men det tar lite tid. Att skyffla människor mellan myndigheter för att snygga till statistiken är ingen snabb affär.
Statsministern talar om ödmjukhet, och finansministern om sin oro för ökande klyftor i samhället. Men i verkligheten fortsätter sjuka människor att utförsäkras, och vi har fortfarande inte en a-kassa värd namnet.
I grunden handlar politik om höger och vänster, och om hur bördorna ska fördelas.