Almodóvars Spanien – valets stora vinnare

En mänsklig politik med plats för alla träder fram

9 Mars 2008. Spanska parlamentsvalet, som avgörs i dag, kan betraktas som genom en film av den varmt genomskådande filmregissören Pedro Almodóvar.

På ena sidan står en frustrerad höger, välsignad av kardinalen Antonio Maria Rouco Varela, ständigt beredd till korståg mot Almodóvars alla gestalter: homosexuella, transvestiter, frånskilda, icke-troende och aborträttens försvarare.

På andra sidan finns kardinalernas och högerledaren Mariano Rajoys motståndare och absoluta motsats, Maria Teresa Fernández de la Vega. Hon kunde ha haft en roll i Almodóvars tjugo år gamla genombrottsfilm ”Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott”. Tiderna har blivit bättre, för närvarande är hon socialist och vice regeringschef. Hon har tagit sig dit efter ett revolutionärt 1968, stenhård kvinnokamp och lysande karriär som jurist. Hon lever ensam och utan barn men, som hon säger, ”med en stor familj”.

Maria Teresa Fernández upplevde Franco-tiden, när kvinnor inte ens hade rätt att hålla eget bankkonto. Numera sitter hon i en jämställd regering.

Hon talar med viss värme om premiärminister Zapatero: ”Han inte bara kallar sig feminist; han uppför sig som en sådan.”

Förtryckande hierarki

”Det första jag ska göra efter en valseger är att demonstrera tillsammans med organisationerna som bekämpar våld mot kvinnor”, säger Zapatero. Hans regering har genomfört en lag mot det våldet men juridiken räcker inte. 80? 000 övergrepp anmäls till domstol varje år. Under samma period mördas sjutton kvinnor av sina män.

Socialistregeringen har presenterat en jämställdhetslag, som en del kallar mer avancerad än den svenska. Praktiken släpar efter i det land där den auktoritära högern i ett halvt sekel styrt i allians med en förtryckande kyrklig hierarki. Var sjätte kvinna lämnar definitivt arbetslivet efter barnafödande; barnomsorgen är usel. Allt fler kvinnor svarar med att helt enkelt avstå barn. Socialisterna lovar allmänt dagis till barn upp till tre år.

1 juli 2005 höll stadsdelen Cuenca i centrala Madrid fest. Den dagen hade Zapatero och hans regering proklamerat en lag som ger homosexuella rätt att gifta sig och att adoptera. Cuenca är centrum för Madrid homosexuella gemenskap.

Den kvällen jublade Pedro Zerolo: ”Jag ska så snart lagen träder i kraft gifta mig med min partner, av kärlek och för att bekräfta vår kamp”, sa han. Han kunde ha citerat Almodóvar: ”Kärleken mellan män eller mellan kvinnor liknar all annan kärlek: samma svartsjuka, samma passioner, samma svagheter.”

I dag är Zerolo ledare för ”de sociala rörelserna” inom socialistpartiet. Han kommenterar högerpartiet Partido Populars moralkonservatism: ”Den som är mot de homosexuellas rättigheter är också emot kvinnornas. Den som är homofob är också macho.”

Högerledaren Rajoy menar att den könsneutrala lagen ”provocerat fram en enorm splittring i det spanska samhället”.

Jag la märke till att socialisternas klassiske ledare Felipe Gonzalez under valrörelsen kallat högerledaren ”imbecill”.

”Skräckens makt”

Juan Antonio Cebrian, skaparen av den radikala tidningen El País, kommenterar valkampanjen och politiken med hjälp av en liten ordlek: Vi lever möjligen i en tid av mediestyrd makt – ”mediocracia” – men med ännu större eftertryck domineras vår värld av ”miedocracia”. ”Miedo” betyder ”skräck och rädsla” och ”skräckens makt” exploateras hårt av högerpolitiker.

Den spanska högern, Europas mest reaktionära, vill inte bara sprida rädsla genom att peka på homosexuella och abort­rätt; den agiterar i intensiva skräckkampanjer mot invandrare: De tar jobben från riktiga spanjorer, är kriminella och borde allt oftare kastas ut .

I Spanien, en gång ett ojämförligt utvandrarland, fungerar inte rädslans strategi. Tre–fyra miljoner invandrare har kommit till Spanien de senaste åren och hjälper till att driva upp tillväxten. De stöds välvilligt av landsorganisationerna.

Spanjorerna kan i dag visa att det går att vinna val med en kulturradikal och mänskligt modern politik. En viktig förutsättning är att ekonomin, trots en liten andningspaus, går så mycket snabbare än i övriga Västeuropa.

Fredagens mord på den baskiske socialisten Isaías Currasco har lagt en tung, svart skugga över valet.

Spanjorerna minns den ohyggliga terror­attack som föregick förra parlamentsvalet, då dog 191.

När Currasco begravdes i går sa hans dotter Sandra:

”För att hedra minnet av min pappa bör alla gå och rösta – det är den bästa protesten mot våldet.”

Följ ämnen i artikeln