Revolutionen som kom av sig
Gazprom, som styr hela det väldiga Ryssland, ville ge landet ett fotbollslag som påminner både om de disciplinerade Dynamo Moskvas efterkrigsfenomen och Oleg Blochin – generationens fantasifulla snabbhet. Gasbolaget köpte för den skull Sankt Petersburg-klubben Zenit med Andrej Arsjavin, likt de flesta romantiska fotbollshjältar med ett proletärt förflutet.
Guus Hiddink byggde ett vackert, underhållande 80-tals Holland mitt i denna ryska fotbollsvärld.
I torsdags lades hans ryska revolution i ruiner, avväpnad, söndertrasad av spansk magisk fotbollsrealism. ”Ay, ay, ay, ay. Canta no llore,” rullade över läktarna. För första gången i det demokratiska Spaniens fotbollshistoria var det lättare att sjunga än att gråta.
Under mina år i Spanien härskade Emilio Butragueños generation. Buitre själv kunde ösa in fyra VM-mål mot Danmark, men snart ramlade laget omkull i de eviga striderna Madrid-Barcelona. Luis, den slitne spanske tränaren kallas aldrig annat, upprätthåller enighet trots att han lämnar den främste av katalanska mittfältare, Cesc (Fábregas), utanför första uppställningen.
Mitt redan tyngda fotbollsminne har lämnat hedersplats åt Cescs två passningar, först med högerfoten sedan med den vänstra. Güiza och Silva fick tid att beundra fotbollsmästaren innan de lekte in bollen i mål.
Den vardagsrealistiska fotbollskalkylen väljer ändå Tyskland som mästare i morgon. Stjärnsamlingen är visserligen sparsam: Michael Ballack och Philipp Lahm. Långt från Beckenbauer, Müller, Breitner, Matthäus, Klinsmann. Vem kommer att minnas Hitzlsperger och Mertesacker annat än för deras namns skull?
”Vi vet hur man ska kämpa kollektivt”, säger Bastian Schweinsteiger, ständigt bultande av adrenalin. Den enda gång han lämnar plan utan att ha gjort mål tycks vara när han blir utvisad.
Det tyska fotbollslandslaget, i huvudsak hämtat från landets ganska klena liga, är berett att återvända till den serie EM- och VM-segrar som avbröts efter 1996.
Tyskland väljer ”kamp” som rubrikord för sitt spel. Man kunde också säga ”pragmatism”. Som när tränaren Joachim Löw lyssnade på sina spelare och byggde om mittfältet för att besegra de väl koketta portugiserna.
Årets tyska spelare utgår från sina egna begränsningar, för att i sina bästa stunder övervinna dem. Förspelet och avslutningen vid segermålet mot Turkiet är ett närmast övertydligt exempel.
Tyskarnas största tillgång formuleras av den mäktige Michael Ballack: ”Jag har alltid betraktat fotboll som en ständig kamp för att erövra makten.” Så skulle Cesc Fábregas aldrig uttrycka sig. Möjligen avgörs EM-finalen i mötet mellan dessa båda: Ballack den erfarne dirigenten från Chelsea och Cesc, den unge konstnären från Arsenal.
Jag lyssnar till Arsene Wenger, Arsenals fotbollsestet. Han säger att Ballack kan göra mål, är effektiv i luften och får sitt lag spela bra. Han är EM:s starkaste spelare.
Slutsatsen: Tyskland vinner.