Lev som Gunnar i Älmhult gör
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-03-13
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jag följer de små, små spåren i snön runt stall och hagar. De är inte större än en krona men trampdynorna avtecknar sig tydligt. Jag undrar hur stora lodjursspår är. Som tefat?
Sotis, ropar jag. Kissen, kissen kom, kallar jag. Vår lillkatt är borta sedan flera dagar. Hon är bara fem månader. Vild som en kuling for hon mellan golv och tak, hängde i täcken och rep, vässade klorna i sadlarna och lekte med allt som rörde sig.
Hon brukade inte lämna stallet för otryggheten där ute i kung Bores stora, kalla värld. Men nu är hon borta.
Skriver man om djur, jakt och rovdjur, bombarderas ens brevlåda av arga, ursinniga och kränkande mejl. Jag undrar om det ligger i jaktens metafysik att man bara får ha en åsikt: att jakt är en mänsklig rättighet och att storstadsfjollor och djurrättsföreträdare ska hålla käft.
Jag får ibland också trevliga brev från jägare. Till exempel Gunnar Hultman som skriver att han är bedrövad över hätskheten i min krönika om lodjursjakten (Aftonbladet 24 februari 2002) men att han hoppas att jag ändå är beredd att lyssna.
”Jakten är en naturlig del av livet på gårdarna här och vi känner att den är hotad. Vi gläds åt orre och tjäder och skjuter dem inte. I jaktlaget lyfter vi på hatten när en skogshare passerar och jagar i stället fältharen som finns i överflöd och tränger ut skogsharen. Vi ställer in rådjursjakter när stammen går ner. Vi försöker erbjuda både jaktbart och inte jaktbart vilt och fågel skydd, foder och vatten genom att ta tillvara de gamla kulturmarkerna och vårda förutsättningarna för det vilda.”
Om fler jägare levde som Gunnar Hultman i Älmhult skulle ingen behöva oroas för rovdjurens och viltets framtid. Men jakten verkar alltmer bli ett fritidsnöje som ska inordnas under den moderna människans villkor. Inte en naturlig del av livet på landet.
I Jakt och jägare, Jägarnas riksförbunds tidskrift nr 3, läser jag att jakt med drivande hund (som för villebrådet innebär hetsjakt, min anm.) ökar, till exempel hardrev och grytjakt på räv och grävling.
Och människan väljer alltmer ”bekväm” jakt; hjortar som hålls i hägn, så kallad storgodsjakt på änder, fasaner och rapphöns. Halvtama fåglar som föds upp och är så vana vid människor att de måste skrämmas upp för att alls flyga så att grevar, direktörer och andra som har råd ska få nöjet att skjuta dem. Rävar som jägarna vänjer vid att det finns mat utlagd på gårdsplanen så att de kan sitta i stugvärmen och skjuta räven genom fönstret.
Nog verkar jakten vara på avvägar från viltvård, naturupplevelse och respekt för livet.Och jag menar allas rätt till liv – trots att hjärtat ligger som en kall sten i maggropen när jag följer de små, små spåren in i skogen. Rakt mot den plats där rävgrytet ligger.
Någonstans känner jag att jag aldrig kommer att få träffa Sotis igen. Trots jägares och storstadsfjollors ingrepp råder fortfarande naturens och djurens lag över liv och död i skogen.