Bara Abba finns kvar i Reinfeldts folkhem
Vi gjorde det i smyg. Det har gått 40 år sedan jag satt hemma hos min kompis Anna och såg Abba vinna Eurovision. Det var en riktigt skamfylld kväll.
Där satt vi – två proggare – och snyftade stolt över segern i Brighton. Det var ingenting vi berättade för våra kompisar. Officiellt var vi mer för ”Doing the omoralisk schlagerfestival”. Men när Abba kammade hem segern sjöng vi ändå blankögt med i Waterloo.
Det var 70-tal, Olof Palme regerade i Sverige och egentligen var vi ganska stolta över vårt land.
På somrarna åkte vi ner till kontinenten, jag vill minnas en gammal PV som kokade varannan mil. Ofta tog vi tåget för Interrail hade just introducerats. Vi jobbade extra och för några hundralappar kunde vi sedan ta oss runt i hela Europa.
Det var nyttiga resor för studenter från folkhemmets Sverige. Vi insåg att alla inte hade det så bra som vi. De italienska tågen var gamla och slitna, till exempel. Fönstren fastnade, toaletterna var trasiga och avloppsvattnet flödade ut i korridoren.
När vi kom fram till Rom mötte vi tiggarna. Det var något att berätta om när vi kom hem, att det fanns människor som var så fattiga att de tvingades tigga ihop till sitt dagliga bröd.
40 år senare tar jag nattåget till Malmö. Fönstret har fastnat och de tre närmaste toaletterna flödar över sina breddar. Jag berättar för min dotter om de italienska tågen och vi konstaterar att de nu finns i Sverige precis som tiggarna som möter oss utanför centralstationen.
Mina barn behöver inte åka någonstans. De ser fattigdomen varenda dag på Stockholms gator.
Även om vi bråkade mycket med sossarna på 70-talet, skröt vi ändå om Palme när vi åkte utomlands. Han var en världskändis och symbolen för det jämlika Sverige där alla barn fick gå tillsammans i moderna skolor. För oss var det fullständigt självklart att alla skulle ha samma chans.
Ja, jösses vad vi skröt om daghem, mödravård, Ikea och studielån till alla som ville plugga. Det var egentligen helt logiskt att vi vann Eurovision. Det var bara Abba som inte förstod och envisades med de där glammiga scenkläderna som var så lite folkhem.
De borde ha uppträtt i randiga tröjor, sådana från ”Polarn och pyret”.
40 år senare lyssnar vi i vilket fall fortfarande på deras musik som inte alls var omoralisk. Är det någon som stått för omoralen är det väl snarare Fredrik Reinfeldt och alliansregeringen som metodisk monterat ner allt det vi skröt om. Folkhemmet ligger i spillror och det enda som finns kvar är en envis melodislinga: Waterloo – finally facing my Waterloo.