Fackets storhet och förfall genom liberala glasögon
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-03-31
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
I dag går vi över till sommartid. Sommar. Tid. Önskar sig svenskarna någonting i världen mer än sommar och mer tid? Fred i världen möjligen, men längtan efter ljuset, värmen och tiden: tid för barnen, varandra, solen, trädgården, jublet i fågelsången. Ingenting ter sig mera åtråvärt i denna kalla, snålgråa vårvinter.
I dag går solen upp redan strax efter klockan fyra i Kiruna och vid pass klockan fem i Malmö. En timme längre ljus i landet. Så vänder året från vinter till sommar. Livet kan börja.
För alla svenska iranier vände det redan den 20 mars. Då, på vårdagjämningen när dag och natt är lika långa och ljuset tar över, firade de sitt nyår. Då hoppade de över tre eldar och sa till varandra: Min blekhet till dig, din glöd och rödhet till mig. En symbol för att bli av med problem och börja om med nya krafter. Så vackert och lite likt vårt valborgsmässofirande – nästa skifte för bättre tider.
Skiften skriver också Svante Nycander, Dagens Nyheters förre chefredaktör, om i sin nya bok ”Makten över arbetsmarknaden. Ett perspektiv på Sveriges 1900-tal”, SNS Förlag.
Så hoppingivande är den inte, skildringen av fackföreningsrörelsens barndom, storhetstid och förfall genom liberala glasögon.
”Att vi blivit mer lika andra är inte ett framsteg”, skriver Nycander i kapitlet När Sverige bytte samhällsmodell. Skiftet hade enligt författaren sin grund i att förhandlingsmodellen, med två jämstarka parter som träffade förhandlingslösningar i gemensamma frågor, ersattes av en interventionistisk stat som lagstiftade om arbetsrättens alla sidor.
Nycander sörjer den tid när parterna var sig själva nog och bröt arm som jämlikar.
Efter Saltsjöbadsavtalet 1938, där LO och Saf erbjöd staten ordnade förhandlingar, slut på vilda strejker och reglerad arbetsfred, gällde statens motoffert ”icke-inblandning”.
Förhandlingslösningar blev den svenska linjen framför lagstiftning, den kontinentala arbetsmarknadsmodellen. Sjuttiotalet innebar enligt Nycander ett skifte med en rad lagar på arbetsrättens område som följde på strejkvågen och konflikten i malmfälten 1969/70.
Under sjuttiotalet jobbade jag i LO-huset och minns väl hur motsträvigt LO till sist gick till regeringen och begärde lagstiftning om ökat medbestämmande, bättre arbetsmiljö och annat. Motsträvigt och uppgivet efter Safs orubbliga nej i långa och resultatlösa förhandlingar. Sjuttiotalet blev en parentes. Att Saf senare ensidigt abdikerade från förhandlingsrollen är varken statens eller fackets skuld.
Svante Nycander sympatiserar gärna med arbetarna, de individuella löntagarna. Svante, som jag lärde känna en smula när han var facklig reporter på Dagens Nyheter, hade en sund liberal syn på arbetarnas behov av skyddslagstiftning och fackliga fri- och rättigheter. Jag tror att han fortfarande ser fria och starka fackföreningar som en tillgång i en väl fungerande marknadsekonomi. Men när facket blir en maktfaktor i en samhällsomvandling är han inte längre med.
Svante Nycander var tidigt mycket respekterad i alla läger hos fack och arbetsgivare, kanske populärast hos LO. Med löntagarfonderna skedde ett skifte. När makten och klasskampen åter sattes på agendan slog Nycander och DN bakut. Då handlade det om den ekonomiska makten, den som DN, Marieberg och Bonnier betraktar som sin självklara sfär.
Den utmanas inte av de anställdas fri- och rättigheter men väl av ett kollektivt fackligt ägande i näringslivet.
Löntagarfonderna var en utopi, en skör socialistisk dröm om jämlikhet, som förfrös under den borgerliga Fälldinregeringens maktutövande och Safs kampanjer.
För Nycander tycks den maktkoncentration som representeras av att den politiska makten ligger i händerna på borgerliga partier samtidigt som kapitalismen har den ekonomiska makten och makten över massmedierna, aldrig ha utgjort något problem.
Men när socialdemokratin och fackföreningsrörelsen utmanade den hegemonin, då övergick samförståndet till fiendskap inte bara mellan LO och Saf utan också mellan LO och Nycander.
Efter en sedvanlig stenhård antifondledare i Dagens Nyheter minns jag att den gamle LO-ordföranden Gunnar Nilsson som drev fondfrågan en gång sa:
”Det är alltid farligast när ens forna vänner blir ens nya fiender.”