Rädslan lägger ett lock över vår tid
Saudiarabien inledde året med att avrätta 47 personer, bland dem den shiitiska ledaren Nimr al-Nimr. Som att hälla bensin på spänningarna mellan religiösa riktningar. I Pyongyang vill diktaturen få oss – och den svältande befolkningen – att tro att Nordkorea provsprängt en vätebomb.
Världens mest avskyvärda diktaturer tycks fast beslutna att driva historien till randen av ännu ett världskrig.
I vår del av världen begränsar den nyvalda polska regeringen yttrandefriheten och tummar på demokratin. Den svenska regeringen har med id-kontrollerna skapat scener från en annan och dystrare del av Europas historia.
Det här året kunde ha inletts muntrare, men det har i alla fall till sist blivit vinter.
Det kan bara inte vara meningen att vattnet ska ligga blankt och grått som en skopa smält bly under nyårshelgen.
Men nu har sjön som sagt frusit, och det gick nästan att se hur det hände. När kylan kom och vinden mojnade gick det fort. På den spegelblanka vattenytan bildades iskristaller som gav fäste för nya kristaller. Långsamt växte de till en ömtålig väv.
Behöver jag säga att det var magiskt vackert?
Det hade varit så skönt att kunna skriva att isens framväxt fick mig att tänka på allt det goda som händer och hur de positiva exemplen i sin tur blir förebilder för andra. På eldsjälar som kämpar för att skapa nya mötesplatser i föreningslivet eller på de sanna folkbildare som öppnar en port in i vårt samhälle för människor på flykt.
Jag hade önskat att jag tänkt på hur de fackliga organisationerna åter växer eller hur miljömedvetandet sakta omvandlas från ord till handling när jag stod där vid stranden och såg iskristall fogas till iskristall.
Men jag måste vara ärlig. Mina tankar gick inte åt det hållet. De gick till diktaturerna, till tidens auktoritära drag och till vår egen rädsla. För det är ju med rädsla precis som det är med engagemang. Den smittar och sprider sig.
De hårdare svenska asylreglerna skulle få andra länder i Europa att ta ansvar, hävdade regeringen. I stället har vi fått en kapplöpning i inhumanitet samtidigt som auktoritära och nationalistiska strömningar bara tar större och större plats i Europa och i världen.
Till sist lägger rädslan, precis som is, ett lock över allt. Men till skillnad från en sjö som stillar sig för vintern finns det inget vackert med ett lock av rädsla. Och inget löfte om en kommande islossning.
Det är inte lätt att se ljusglimtarna, men vi måste nog försöka. Vilket skulle alternativet vara?
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.