Glöm inte grabbarna på landet, Stefan Löfven
Grabbarna på landet ligger mig varmt om hjärtat. Antagligen eftersom de är jag. Eller kunde varit jag.
Jag gick till Östgöta Correspondentens lokalredaktion och frågade om jag fick bli ungdomspraktikant. Platschefen Sten-Åke sa ”kanske det”. Sedan gick jag till arbetsförmedlingen och påstod att Corren ville ha mig som ungdomspraktikant. Därpå gick jag tillbaka och sa att jag börjar på måndag. ”Jahaja”.
Där började min journalistutbildning. Innan hade jag pluggat och skrivit lite om lokal kultur och sport.
I efterhand framstår jag, 21, som driftig men jag kände mig varken driftig eller ambitiös. Hade min sluga manöver misslyckats vet jag inte vad som hänt. Jag hade ingen plan B. Kanske läst vidare, kanske jobbat kvar som timvikarie inom psykvården och på anläggningsfirman, kanske blivit arbetslös.
Slumpen gjorde att jag inte blev en av dem som blir kvar, som halkar efter, som ratas av både arbetsgivare och bättre utbildade kvinnor, som har färre barn än rikare män, som inte har nåt särskilt. Som är ledsna och ensamma och numer dras mot SD eftersom de känner sig svikna av de demokratiska partierna.
Antagligen eftersom de faktiskt är svikna.
Lågutbildade män på landsorten har ignorerats av alliansregeringen, de ses som lata och obildade (”utanförskap”) och får klara sig själva. Ett farligt misstag. Just dessa gossar är nödvändiga för ett friskt samhälle.
Ibrahim Baylan lade i tisdags fram Socialdemokraternas skolpolitik: 4,6 miljarder öronmärks för att fånga problem redan i grundskolan. S kräver att gymnasieskolan blir obligatorisk, och att de under 25 år som inte är beredda att fullfölja studierna inte ska kunna få socialbidrag.
Det är osäkert om denna piskans taktik är klok men S har åtminstone en plan där det behövs, i bristen på utbildning.
Många grabbar ser samhällsförändringen som ett hot, de ser sig som offer. När de i själva verket har allt att tjäna på att slippa det gamla machosamhället. De behöver inte längre bära ansvaret och slita ut sig, de behöver inte dominera fängelse-, hemlöshet och självmordstatistik – inte med ett rättvisare politiskt system.
Männens vinst på jämställdhet glöms ofta bort när feminismens fördelar läggs fram. Slutar Sverige vara ett manssamhälle kommer männens börda att lätta. Särskilt i kombination med att välfärdspolitik återinförs.
Tyvärr hörs inte Stefan Löfven (S) i moderna folkhemsfrågor. Talas det om klass gäller det medelklass i städer, den röststarka egogrupp som tror sig isolerade från landsbygdens svårigheter.
Till och med Barack Obama har gjort ekonomisk ojämlikhet till sin stora fråga. Varför vägrar Löfven lyfta fram de vida samhällsproblem som en arg underklass skapar?
Ingen moderat kommer att göra det. Det är arbetarrörelsens ansvar.
S leder stort just nu, men att inte erbjuda ett tydligt alternativ riskerar att leda till ännu en alliansregering med stöd av SD i riksdagen. Då fortsätter nya generationer av unga män att bli över, som ett explosivt prekariat. Det kan sluta riktigt illa.