Det är inte mycket Sörgården över Scan

Scan, numer en del av den internationella HKScan-koncernen, ser svenskheten som sitt varumärke. ”Svenskt ursprung, trygghet och kvalitet”, skriver företaget under bilder av stilla betande kor.

Äktsvenska värden, så här dagen efter vår nyinstiftade nationaldag.

Nyligen förklarade Arbetsmiljöverket, efter år av påstötningar, att något måste göras åt arbetsmiljön för styckarna på företaget. Grundläggande saker, som pauser och omväxling i jobbet.

Scans informationsdirektör, Hampe Mobärg, gick i taket.

– Våra kostnader för att producera i Sverige blir för dyra, förklarade han i Ekot och hotade att flytta slakteriindustrin utomlands.

I en mening formulerade han kanske varför människor känner ett motstånd inför globaliseringen.

Ingen ifrågasätter att arbetsmiljön för styckare är dålig.

Ingen ifrågasätter heller att den europeiska livsmedelsindustrin delvis blivit en grotesk spegel av reklamens naturnära och lokala matproduktion.

Personal hyrs ut över gränserna. Lönerna pressas och dåliga arbetsmiljöer exporteras. Djur, levande och döda, transporteras kors och tvärs över kontinenter.

Nyligen upprördes Danmark över bilder på danska grisar som stressades till döds på lastbilsflak i köerna vid EU:s gräns.

Det är mycket lite Sörgården.

Ändå blir det lite chockerande när ett företag som talar om ”svenskt ursprung, trygghet och kvalitet” hotar att flytta om det inte får fortsätta att slita ut sina anställdas kroppar.

Det väcker två känslor.

Den första handlar om att helt primitivt kräva att gränserna stängs. Vem vill ha ett gränslöst Europa om det betyder att också de sämsta arbetsmiljöer måste accepteras eller att vår mat ska transporteras fram och tillbaka över kontinenten?

Den andra känslan handlar i stället om att fördjupa ett politiskt, demokratiskt och fackligt samarbete över gränserna.

Den första reaktionen – önskan att stänga gränserna – riskerar att slå över i rädsla för det främmande. En ideologi för förlorare. Dessvärre ser vi hur den tar allt större plats i många länder.

Kanske är det betecknande att Dansk folkeparti efter de chockerande bilderna genast ryckte ut till de danska grisarnas beskydd.

Den andra känslan – strävan efter en fördjupad internationalism – har nog svårare att få ett uttryck.

Ändå finns exemplen. I det fackliga arbetet inom de stora koncernerna och i kraven på sociala minimiregler inom EU.

Någon våldsam nationell yra har knappast gripit vårt land, trots gårdagens firande.

Ändå är vi stolta över den många gånger idylliska bilden av Sverige. Inte minst nu när den ljusa sommaren tvekar.

Inte bara den förre statsministern ser det typiskt svenska i ett sörmländskt landskap eller snälla ”förstagångskor”.

Kanske finns också en bild av en annan idyll. Ett arbetsliv med trygghet, inflytande och anständiga villkor. En svensk modell.

En idyll, för människor och för djur. Bilder värda att värna. Men det kan inte göras om folkliga rörelser eller demokratins kraft stänger in sig bakom gränsen, medan den ekonomiska makten svävar allt längre bort.

Följ ämnen i artikeln