Jösses flickor, välj en kvinna
Jag såg ”Jösses flickor – återkomsten” på Stockholms stadsteater i söndags. Jag grät både till den första strofen och den sista. Jag som inte ens är någon teatermänniska. Jag tycker ofta att pjäserna är för långa. Jag får myror i baken och undrar om det inte är paus snart.
Malin Axelsson har bearbetat Margareta Garpes och Suzanne Ostens feministiska pjäs från 1974. Vi får följa kvinnorörelsen från 1920-talet till idag. Barnbarnen till kvinnorna i föreningen ”Jösses flickor” bildar efterföljaren ”Jösses fittor”. Det är logiskt. Från rösträttskamp till vägra kallas hora.
Mest av allt är pjäsen en kärleksfull självkritik av kvinnorörelsen. Hur rymma nya perspektiv bredvid könet? Orättvisor på grund av etnicitet, sexualitet och funktionshinder måste också bekämpas om alla ska få vara sig själva.
”Nu ska ni få höra
om ett invandrarproblem / Ni har multikultiår / Jag har skurmedelseksem”, sjunger städerskan ursinnigt. Hon som hela tiden finns i scenens utkant.
Jag rörs av ”Jösses flickor” eftersom den ger mig politik. Den där samhällsförändringen som jag längtar ihjäl mig efter, men som sällan finns i den politiska vardagen. Åtminstone känns det så nu, när valet har gett oss fuskministrar och en socialdemokratisk partiledarstrid i det fördolda.
Ändå är det här med fuskministrarna i allra högsta grad politik. Både Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò, de numera avgångna moderatministrarna, hade svarta barnflickor. Finansminister Anders Borg har haft polsk städhjälp utan arbetstillstånd.
I valrörelsens slutspurt sände SVT:s ”Uppdrag granskning” ett bortglömt reportage om Fredrik Reinfeldts barnflickor. Han säger sig älska kollektivavtal men ger inte mycket för avtalsenliga löner.
Detta är alltså en regering som ser som sin främsta uppgift att ”bekämpa utanförskapet”. Detta utanförskap bekämpar alliansen genom att göra det svindyrt att vara med i facket och a-kassan. En hotell- och restauranganställd får exempelvis sin a-kasseavgift höjd från 97 till 364 kr i månaden. Samtidigt köper ministrarna städning och barnpassning till alldeles för låga priser, av människor utan rättigheter.
Alliansen bekämpar inte utanförskapet. De utnyttjar det. Högern har väl sällan varit så tydlig, nyliberalismen sällan så naken, som i regeringen Reinfeldt. Sedan har moderaterna mage att kalla sig ”Sveriges nya arbetarparti”.
I morgon ska socialdemokraterna utse den valberedning som ska föreslå ny partiledare. Jag kan tänka mig kattrakandet bakom kulisserna. Valberedningen är viktig, när den väl har enats om ett namn blir det svårt för andra kandidater att ta strid.
För socialdemokraterna gäller det alltså att välja en valberedning som i sin tur väljer den allra bästa partiledaren. Jag vet vad som står på min önskelista: En kvinna ur den yngre generationen. Carin Jämtin vore inte helt fel.
Socialdemokraterna behöver skakas om och bli en folkrörelse igen efter valnederlaget. Människors hjärtan vinner man inte genom att rabbla statistik om hur himla bra det går för Sverige. Människors hjärtan vinner man när man granskar samhället kritiskt och vet hur man vill förändra det.
Alltså behöver socialdemokraterna en partiledare som inte är fängslad av det gamla, som förmår tänka nytt och tänka fritt.
Att det måste bli en kvinna är självklart, efter över hundra år av bara män, män, män.