Lavrov vandrar den stig Goebbels trampade upp

Rysk desinformation sitter fast i samma lera som stridsvagnarna

Anders Lindberg

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

Det finns ingen väg tillbaka till den 23 februari. Skeppen är brända.

Världen av i morgon kommer att bli en annan än världen av i går.

Inte för att Vladimir Putins invasion i Ukraina kom som en överraskning. Det gjorde den inte, amerikansk och brittisk underrättelsetjänst hade varnat sedan månader tillbaka.

Men ändå är allt så otänkbart. Ett krig i Europa 2022, ett överfall utan egentlig anledning på en demokratisk suverän stat kan bara inte hända.

Kreml hade samlat omkring 200 000 soldater vid gränsen och ljugit ihop en rövarhistoria om att Ukraina tänkte anfalla Ryssland. Sedan började granaterna falla i gryningen den 24 februari.

Tre veckor senare är ridån av lögner kompakt.

– Vi planerar inte att attackera andra länder, vi attackerade inte Ukraina heller, sa Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov så sent som förra veckan, enligt ryska nyhetsbyrån Interfax.

Bara så, i en bisats.

Och Vladimir Putin fyller i.

"Västs blixtkrig har misslyckats" berättade han i ett TV-sänt tal till nationen i onsdags.
Allt går enligt planerna, var beskedet.

Samma dag meddelade president Joe Biden att USA nu ökar vapenleveranserna i Ukraina med 800 miljoner dollar och skickar en ny slags modern drönare.

Det är ett språk till och med Vladimir Putins inre cirkel förstår.

Enligt militära bedömare har Rysslands blixtkrig nu kört fast. Tredagarskriget är inne på sin fjärde vecka. Varken huvudstaden Kiev eller någon annan större stad har erövrats och Ryssland har övergått till terror mot civilbefolkningen.

Attacken mot barnsjukhuset i Mariupol var ingen slump, inte heller bombningen av teatern där över 1000 hade sökt skydd i samma stad. De hade försökt skydda sig med att skriva "BARN" med stora bokstäver på marken bredvid teaterbyggnaden.

Men hela poängen med terror är att slå mot de sårbara, just eftersom de är inte kan försvara sig. Det är så Ryssland vill knäcka Ukrainas motståndskraft – genom att plåga människor till underkastelse.

Det talas om förhandlingar och kompromisser. Ryssland har en lista i sju punkter, får vi veta. Samtal väcker hopp, självklart, men vad ska man egentligen tala om?

Vad säger man till en krigsförbrytare?

Den ryska kravlistan innehåller att Ukraina ska ge upp Krim och områden i öster, lämna ifrån sig sina vapen och bli "neutralt".

När man säger "förhandlingar" så är det detta som ligger på bordet.

Kraven är genomskinliga. Om Ukraina skulle lämna ifrån sig vapnen så kan Ryssland när som helst invadera igen under en ny påhittad förevändning. Om Ukraina skulle bryta kontakten med väst står man ensam vid nästa kris. Och om Putin med våld kan ta Krim och östra Ukraina, vad hindrar honom att på exakt samma sätt ta fler landområden? I fler länder?

Putins lista är nog mest att betrakta som vilseledning, ett sätt att splittra Ukraina och splittra Väst. Han räknar med att vi inget lärt av historien.

Efter första världskriget var fältropet "aldrig mera krig", noterade en gång Joschka Fischer, tysk utrikesminister från de gröna, men efter andra världskriget sa man i stället "aldrig mera Auschwitz".

Världen hade upptäckt att det finns värre saker än krig. Minns vi fortfarande det?

Sergej Lavrov har efter sina senaste uttalanden ofta jämförts med Iraks tidigare informationsminister Mohammed Said as-Sahaf, även kallad "Bagdad Bob", som blev känd under Irakkriget 2003 för att rakt av dementera verkligheten.

Men det är att underskatta honom.

Lavrov har idag samma funktion för Vladimir Putin som propagandaminister Joseph Goebbels en gång hade för Adolf Hitler. Han är ett vapen.

Sanningen är inte längre krigets första offer, den är själva slagfältet.

Egentligen har vi vetat detta länge. Om första världskriget var affischernas, flygbladens och rubrikernas krig så var andra världskriget radions.

Joseph Goebbels var en mästare på det nya mediet och nazisterna alternativa fakta fanns i var mans vardagsrum. När Adolf Hitler den 1 september 1939 anklagade Polen för att ha attackerat Tyskland och sa att angreppet skulle besvaras "bomb med bomb" nådde han direkt miljoner tyska hushåll.

Det kalla kriget blev istället bildernas och televisionens krig. Berlinmuren restes med världen på första parkett. När Ronald Reagan riktade sig direkt till Sovjetunionens ledare Mikhail Gorbatsjov, med Berlins Brandenburger Tor i bakgrunden, var det lika skickligt uppbyggt som en Hollywoodproduktion.

"Herr Gorbatsjov, riv ner denna mur".

Även Berlinmurens fall kunde ses i direktsändning.

Idag är sociala medier ett nytt slagfält. Den arabiska våren och de konflikter som följde präglades av Twitters blixtsnabba flöde av bilder, kommentarer och filmer. Myanmars folkmord och fördrivning av rohingyafolket drevs fram via Facebook.

Och dagens ryska invasion i Ukraina har kallats det första TikTok-kriget.

Hittills har Ryssland varit nättrollens och algoritmernas supermakt, men inte längre. Den krävdes en Volodymyr Zelenskyj för att påpeka att kejsaren är naken.

Den ryska desinformationen sitter nu ohjälpligt fast i samma lera som resten av offensiven.

Hur blir då världen av i morgon?

Sergej Lavrov vandrar den stig som Joseph Goebbels en gång trampade upp. Och han kommer sannolikt att följa den dit den leder, insnärjd i sina egna lögner och sin egen parallella verklighet. Risken är att det värsta ännu ligger framför oss.

Men strategiskt har Ryssland redan förlorat, Ukrainas folk kommer aldrig att bli ryska lydiga undersåtar. Kriget ser ut att bli ännu en enorm blunder från den ryske presidenten. Och väst synade äntligen bluffen, vilket vi borde ha gjort för länge sedan.

Den läxan bör följa med in i förhandlingsrummet, för dit kommer vi förr eller senare.

Det är inte ryska krav som bör stå först på dagordningen – utan rysk kapitulation.

Annars bör sanktioner permanentas, rysk ekonomi frysas ner och den militära hjälpen till Ukraina fortsätta.