En sak skiljer min pappa från dagens flyktingbarn
Jag kan inte delta i demonstrationen mot främlingsfientlighet och rasism i dag eftersom jag är i Motala och firar min pappa som fyller 80 år i morgon.
Pappa berättar ibland om hundarna. Han avskyr hundar ännu.
Pappa föddes i Helsingfors 1933. Hans far dog 1936, hans mor jobbade som hantlangare på en byggnadsfirma. Karlar fanns inga, de var i armén.
Hundar ger pappa skräckminnen från ryska bombningar. Stora svartvita drivarhundar strövade herrelösa på Helsingfors gator på jakt efter matrester, människorester.
– Vi barn var livrädda. Vi kollade runt gathörnen efter dem. Såg man flocken sprang vi in i närmsta portuppgång. Jag vet inte om de var farliga, jag var bara sex, sju år gammal. Men rädda var vi, säger pappa.
Finska vinterkriget följdes av fortsättningskriget och nya bomber föll genom iskalla vintrar.
– När bomblarmet tjöt sprang vi till närmaste källare. När vi kom upp igen var staden inte sig lik.
Pappa evakuerades vintern 1941. På busskaravanen från huvudstaden såg han nya bombmattor över Helsingfors. Tåget från Jyväskylä till Sverige gick långsamt via Torneå till Sollefteå.
– Vi blev snaggade och avlusade innan tåget åkte nedåt landet. På stationen i Mjölby blev vi uppställda. ”Den ska vi inte ha, den ska vi inte ha, den ska vi inte ha”, sa de på perrongen. Sedan tog de mig. Jag skjutsades på cykel till gården Grönlund. De hade kor, grisar och hästar, det hade jag aldrig sett förut.
Citypojken Reino blev bondpojken Reino, dräng hos en snäll familj. Han lärde sig svenska, gick i skolan till årskurs 7, tog Hermods korrespondentkurser och läste på Folkhögskolan Lunnevads i Linköping.
– Jag läste allt som gick att läsa. Lärarna tyckte att jag skulle plugga vidare men jag sa nej. Jag ville göra rätt för mig när jag fått komma hit till Sverige.
Pappa gjorde lumpen och började sedan på böndernas centralförening där han administrerade jordbruksprodukter. När han ville ha en löneökning från 400 kronor i månaden till 500 kronor i månaden fick han nej och sa upp sig. Efter en tid på Volvo Motorkompani i Motala började han 1958 på Electrolux kontor för materialplanering samtidigt som han pluggade på en teknikerskola, sex terminer på tre år. 1964 började han sälja Volkswagen, sedan Mercedes.
Pappa blev sedermera företagare. Jag tror att han åtminstone förr röstade på Centern, en bondfamilj tog ju hand om honom och sossarna var inget bra parti för småföretag.
Pappas mor överlevde kriget och kom i efterhand till Sverige. Då hade hans syskon placerats i andra svenska familjer. De var för evigt splittrade.
Jag är imponerad och stolt över vad min pappa åstadkom med två tomma händer, skickad ensam till ett främmande land.
Pappa skiljer sig bara på en enda punkt från de flyktingbarn som kommer till Sverige i dag. Hans hudfärg.
Jag kan inte delta i demonstrationen mot främlingsfientlighet och rasism i dag, klockan 15.00 på Slussen i Stockholm, eftersom jag är i Motala och firar min pappa som aldrig ens hade fyllt 8 år om det inte varit för Sverige.