Urban Ahlins lojalitet läcker
USA-kärleken krockar med partiets ideologi
Samtidigt som Wikileaks fyllde världen med diplomatiska dokument var jag upptagen med Bob Woodwards bok ”Obama´s wars”. Berättelserna är ofta identiska.
Woodward, en inhouse-journalist med tillgång till superhemligt material, bekräftar den amerikanska statsledningens bekymmer för Afghanistans president Karzai: ”Bipolär”, kallas han med en modebetonad term från psykiatrin.
CIA-chefen Michael Hayden berättar i boken hur han rustar trupper för en terroristkamp utan spår av människo-
rättsliga restriktioner. Vicepresidenten Joe Biden bekymrar sig: ”Vad händer om CIA skickar misstänkta terrorister till Egypten. Ni vet ju att de kommer att bli torterade där.”
Hayden avfärdar riskerna: ”Nej, nej. Vi har fullt förtroende för egyptierna.”
Som en replik från en naiv eller cynisk svensk statstjänsteman eller minister. Sådana som i samverkan med CIA deporterade Mohammad Alzery och Ahmed Agiza till tortyr i Egypten.
Urholkad demokrati
Sverige har blivit en del av den av George W Bush konstruerade antiterror-ideologi som urholkar demokratin och de mänskliga fri- och rättigheterna.
Det är obegripligt att journalister varnar för Wikileaks. Förståeligt däremot att diplomater darrar till och att ledande politiker, avslöjade som småskvallrande hycklare, mobiliserar till kamp mot öppenhet och fritt informationsflöde.
Jag noterar belåtet att Wikileaks framförallt samarbetar med mina dagsobligatoriska tidningar: Aftonbladet, Le Monde, El País och The Guardian.
Amerikanska ambassaden på Djurgården uppskattar regeringen Reinfeldts medvetna arbete för nära Nato-samarbete, inriktat på snart medlemskap. Militär förening med den USA-styrda alliansen sträcker sig från Afghanistan till Östersjöområdet.
Stoppad från drömjobb
Socialdemokratins relationer till den jättelika USA-ambassaden sköttes under efterkrigstiden till stor del av fackföreningsmannen Erik Södersten. Från ambassaden dirigerade han svenska folkrörelser och socialdemokratin samt företog viss övervakning av politiskt ”avvikande”.
SSU-ledningen, exempelvis Thage G Peterson, samtalade förtroligt med ambassadpersonalen ännu ett par år in på Vietnam-kriget. Sedan följde uppbrottets dagar. Palme höll skarpa tal mot Vietnam-kriget och den ene USA-ambassadören efter den andre reste ur landet. USA förbjöd den blide Yngve Möller från hans drömjobb: ambassadör i Washington.
Mona Sahlin brukar säga att hon inte anslöt sig till socialdemokratin utan till Olof Palme. USA befinner sig sedan snart ett decennium i krig och har ockupantens roll – som på Palmes tid. Han valde att bli en av antikrigsrörelsens främsta ledare. Mona Sahlin vill ha hjälp av USA-ambassaden för att övertyga svenskarna om behovet av svenska soldater i Afghanistan.
Går emot Socialdemokraterna
Urban Ahlin, som länge velat bli upprorsledare mot Palmes utrikespolitik, önskade hjälp från USA-ambassadören: leverera en av de afghanska ministrarna till Sverige: en krigets välvillige missionär. Sannolikt korrupt, men ändå, en gemensam vän.
Jag lägger märke till att Ahlin rekommenderar USA-ambassaden att bearbeta den förra utrikesministern Lena Hjelm-Wallén. Ahlin behöver hjälp: Hjelm-Wallén är kritisk till kriget.
Ahlin vill förnya och göra upp med 70-talet; så uttrycker han sig ofta. Helt legitimt men ändå problematiskt. Ahlin är sitt partis utrikespolitiske talesman. De trubbiga analyser och de inställsamma budskap han levererar till USA:s utsända eller till otaliga västliga think-tanks, hamnar oftast i konflikt med det egna partiets ideologi och praktik. Ahlin måste sortera bland sina lojaliteter: Amerikanska ambassadens eller sitt partis?