Klassresan genom ett annat Sverige
Villy Bergström har haft roligt när han skrev den lilla självbiografin ”Från banker, bruk och lärosäten” (Atlas förlag). Han skriver det redan i förordet, men om sanningen ska fram hade det inte behövts.
Texten formligen bubblar. Det är minnesfragment, historier utan tydlig poäng och små personporträtt som stundtals är charmerande elaka och ibland nästan plågsamt underdåniga.
Som nationalekonom, chefredaktör och en av riksbanksdirektörerna har Bergström skaffat sig en åsikt om det mesta och de flesta.
Ingvar Carlsson beskrivs som en förträfflig person, Göran Persson är intelligent men obildad. Vi träffar professorer, LO-ordföranden och riksbankschefer. Bergström ger ett omdöme om var och en.
Det är så där han skriver, ett flöde av bilder, situationer och åsikter. Utan berättarglädjen hade det kunnat bli alldeles outhärdligt. Nu blir det på något sätt oemotståndligt. Och kanske har Villy Bergströms historia något att säga om Sverige.
Resan från arbetarbostäderna i Horndal, via Grängesberg och universitetet i Uppsala till uppdragen som chefredaktör och riksbanksdirektör är historien om en klassresa, även om jag inte tror att Bergström använder ordet.
Och det är kanske bokens kärna. Bergström beskriver ett Sverige där vägen från folkbildningen i Grängesberg, via läroverket i Ludvika och vidare till akademin på sätt och vis upplevs som självklar. I alla fall för Villy Bergström själv.
Högre formell utbildning fanns tillgänglig och var verkligen ett slags inträdesbiljett till maktens och kunskapens korridorer. Och samtidigt låter texten oss hela tiden ana ett slags främlingskap eller till och med en känsla av underlägsenhet.
Att Bergström kommer från Grängesberg känns följdriktigt. Björn Elmbrant har ju förvandlat rälsbussen från gruvorten in mot läroverket i Ludvika till en bild av hela den svenska modellen.
Villy Bergströms berättelse är naturligtvis inte typisk. De allra flesta av hans klasskamrater från Grängesberg blev nog kvar och arbetade i gruvan så länge brytningen pågick.
Men historien om hur en pojke från gruvorten blev vice riksbankschef visar lika fullt hur den svenska eliten fylldes på med människor med erfarenhet av en annan vardag.
Under en paus i ett seminarium på Brunnsviks folkhögskola för säkert tio år sedan sa Villy Bergström till mig att riksbanksdirektörerna träffade penningplacerare, företagarföreningar och Rotaryklubbar, men alldeles för sällan fackliga företrädare.
Att i alla fall någon i riksbanksledningen – eller på ett departement – har den insikten har nog ganska stor betydelse. Frågan är hur det ser ut i dag?
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.