Kontroll och förnedring av fattiga är inget nytt
Tänk dig en regering som drivs av en nästan religiös övertygelse om att politiken inte ska blanda sig i ekonomin eller den fria marknaden. Tänk dig sedan att samma regering just när själva grunden för människors vardag rycks undan tycker att alla statliga stödåtgärder ska vara ut-formade så förnedrande och snålt som möjligt, annars ur-holkas arbetsmoral, framåtanda och allt annat.
Nej, det är inte Maud Olofssons och Anders Borgs hantering av industrikrisen 2008 jag tänker på. Det är den stora svältkatastrofen på Irland mellan 1845 och 1850. Om den har journalisten Pär Lodin precis skrivit en bok, ”Svart potatis” på förlaget Politisk historia. Den hungersnöd som följde sedan Irlands potatisskördar slogs ut av bladmögel är en av de största fredstida katastroferna i Europas historia. Ungefär en miljon människor dog av svält och sjukdomar. Mer än två miljoner människor emigrerade, och hundratusentals småbönder vräktes från deras mark.
Irlands befolkning har fortfarande inte hämtat sig från katastrofen för 170 år sedan. Det ger perspektiv på vår tid av krig, klimatkatastrofer och människor på flykt. Mest utrymme ger dock Lodin skildringen av hur de brittiska regeringarna valde att möta krisen. Eller inte möta den, kanske man ska säga. Och det är här det blir riktigt intressant. Det är två tankar som går igenom alla de parlamentsdebatter, regeringsbeslut och brevväxlingar Lodin refererar. För det första alltså marknadskrafternas frihet. För frihandelsvännerna blev potatiskrisen en möjlighet att avskaffa spannmålstullarna. I stället hoppades man att privata köpmän och fri handel skulle lindra svälten. De hungrandes krav möttes med citat från Adam Smith.
För det andra vägleddes politiken av en fast övertygelse att statligt stöd uppmuntrar till fusk och lättja. Därför förknippades de åtgärder som trots allt gjordes med massor av kontroll, meningslösa arbetsuppgifter och avsiktligt förnedrande villkor som skulle stänga bedragarna ute. När människor svalt som värst och människor dog hoppades finansminister Sir Charles Wood i parlamentet att ”Irlands folk insett nödvändigheten av att anstränga sig själva”. Vid ett annat tillfälle förklarade han att hjälpen skulle ”administreras under de mest stränga och rigorösa regler för att undvika bedrägeri”.
Fattiga människor som fuskare, simulanter och bluffmakare. Känns det igen?
Häromveckan skrev jag att det är riskabelt att använda historiska paralleller som grund för analysen av vår egen tid. Det gäller naturligtvis fortfarande. Anders Borg och Maud Olofsson är inte Sir Charles Wood eller Mr Trevelyan, två av arkitekterna bakom den brittiska Irlandspolitiken. Varken Olofsson eller Borg är ansvariga för någon hungersnöd. Men de stod vid
sidan när 100 000 svenska industrijobb försvann. Och det är som sagt kusligt att se hur argumenten står sig genom århundraden.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.