Biståndskraven alltför ensidiga

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Bokmässan i Göteborg är lite som att stoppa in huvudet i torktumlare. Tusentals människor lufsar runt på jakt efter bokfynd. Ljudvolymen är öronbedövande och värmen tryckande.

Men trots kommersen och känslan av att detta är bokbranschens Ullared, har mässan lyckats bevara öar av eftertänksamhet. Besökarna kan alltid sätta sig ned en stund och lyssna på samtal om litteraturen i Lettland, den politiska situationen i Eritrea eller läget för de svenska folkbiblioteken.

På det internationella torget dominerar frågor om bistånd och mänskliga rättigheter.

Hur kan biståndet bli mer effektivt? frågade Sida vid ett sina seminarier. Genom att låta mottagarna få ett avgörande inflytande över var och hur pengarna ska användas, svarade den tidigare folkpartiledaren Maria Leissner. Lokalt ”ägarskap” som det heter på det lite svårgenomträngliga biståndsspråket.

Usu Mallya, som arbetar med jämställdhetsfrågor i Tanzania, höll med. ”Det handlar om förtroende”, konstaterade hon. Givarländerna måste ha förtroende för att mottagarna vet sina egna behov, och regeringarna i fattiga länder måste lita på sina egna lokala strukturer.

Samtalet griper in i en av globaliseringsdebattens mest infekterade frågor. Hur mycket ska de rika länderna pressa på för att påverka utvecklingsländernas politik?

I rapporten Bistånd och demokrati har Forum Syd granskat vilka villkor som ställs på de länder som får bistånd från bland annat Valutafonden och Världsbanken. Kraven handlar oftast om ekonomiska reformer, konstaterar rapportförfattaren Sven Elander. Fattiga länder tvingas till omfattande privatiseringar och avregleringar för att få del av biståndet.

Den politiken bygger på idén att det bara finns en väg för att nå ekonomisk utveckling och att marknadsekonomi alltid leder till ökad demokrati. Om de fattiga länderna inte fattar detta får de skylla sig själva. Då måste de pressas till marknadsreformer.

Men utvecklingen i till exempel Kina visar att det inte finns något givet samband mellan marknad och demokrati. Tvärtom är flera av världens hårdaste diktaturer utvecklade kapitalistiska stater.

Dessutom leder avregleringar långt ifrån alltid till utveckling. I själva verket kan det leda till att fattiga länders företag och jordbruk slås ut.

Det är förstås en svår balansgång, för samtidigt måste biståndsgivarna självklart kunna ställa krav på mottagarna. Till exempel på effektivitet, och på att pengarna inte försvinner ned i korrupta statstjänstemäns fickor. Det är också rimligt att ställa krav på att mottagarländerna utvecklas i demokratisk riktning och respekterar mänskliga rättigheter.

–?Det ökar effektiviteten om man gör demokrati och mänskliga rättigheter och ekologisk uthållighet till hörnstenar i biståndet, sa Usu Mallya på bokmässan.

Hon beskriver hur man kan ställa krav på politikens former, inte främst dess innehåll. Ett sätt att använda biståndet för att garantera folkligt inflytande över utvecklingen.

Raka motsatsen mot den nyliberala politik som länge dominerat den internationella debatten.